Våra kolonister voro alldeles uttröttade av de båda drabbningarna, men så hade de också i dem dödat eller livsfarligt sårat icke mindre än vid pass ett hundra åttio indianer. De övriga flydde i högsta förfäran och med all den hastighet, fruktan och snabba fötter i förening kunde utveckla. Kolonisterna voro just ej angelägna att förfölja dem, varför de snart allesammans utan vidare äventyr uppnådde sina kanoter. Men här väntade dem en ny olycka, ty samma afton blåste en fruktansvärd storm från havet, varigenom de hindrades att begiva sig av. Stormen fortfor hela natten, och då flodtiden inträffade, vräktes de flesta av kanoterna så högt upp på stranden, att det krävde de största ansträngningar att få dem flott igen. Dessutom slogos flera båtar i stycken mot strandbrädden och mot varandra.
Kolonisterna voro visserligen glada över sin seger, men de fingo föga vila den natten. Sedan de något hämtat sig efter stridens vedermödor, beslöto de att marschera till den del av ön, dit vildarna flytt, för att se i vilket tillstånd de befunno sig och vad hållning de intogo. Härvid måste de passera slagfältet, där de funno ganska många av de fallna ännu vara vid liv, ehuru de svårligen kunde komma sig. Detta var en upprörande syn för våra medlidsamma spanjorer, ty fastän en ädel man är nödsakad att förgöra sina fiender i drabbningen, finner han dock ingen glädje i deras lidanden. Det gjorde dem ont att se dessa stackars varelser pinas, men deras indianske tjänare gjorde processen kort med de sårade och avfärdade dem allesamman med sina yxor.
Slutligen kommo nybyggarna i sikte av platsen, där återstoden av den indianska hären lägrat sig. Vildarnas antal utgjorde ännu vid pass etthundra. De sutto i allmänhet på marken med mot hakan uppdragna knän och huvudet vilande mellan händerna.
Då kolonisterna voro på två bösshålls avstånd från lägerplatsen, befallde guvernören, att tvänne lösa skott skulle avlossas. Han ville nämligen förvissa sig om vildarnas sinnesstämning, huruvida de voro hågade att upptaga striden på nytt eller om de redan fått nog. Denna list hade åsyftad verkan, ty så snart vildarna hört det första skottet och sett elden av det andra, rusade de upp med alla tecken till den största förskräckelse, och då kolonisterna hastigt ryckte an emot dem, flydde de tjutande och skrikande inåt den bärgiga delen av ön.
I början hade kolonisterna helst velat, att vädret varit lugnt, så att indianerna kunnat lämna ön; men de betänkte då icke, att detta högst sannolikt skulle haft till följd en ny påhälsning av ett så stort antal vildar, att något motstånd ej blivit möjligt. I alla händelser skulle de hava återkommit så ofta och så talrikt, att ön slutligen blivit fullständigt ödelagd och dess invånare omkommit av brist på det nödvändiga. Will Atkins, som trots sitt sår alltjämt höll ut vid de andras sida, visade sig i detta
