Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

382

nationer, så hade kanske de, som voro i land under dessa två år, aldrig hört omtalas det stora krigståget och vad det gällde; ty inga efterforskningar efter de tvåhundrafemtio försvunna krigarna anställdes någonsin, åtminstone så vitt spanjorerna hade sig bekant. Även om så skett, skulle det i sanning varit svårt nog att få reda på återstoden, de trettiosju bofasta vildarna, vilka levde så stilla och undangömt mellan sina bärg.

Jag har nu lämnat en fullständig redogörelse för allt anmärkningsvärt, som tilldragit sig inom kolonien under tiden för min bortovaro därifrån. De trettiosju indianerna blevo märkvärdigt fort civiliserade och fingo ofta mottaga besök av sina vita lärare, men förbjödos vid dödsstraff att begiva sig till kolonien. De vita hade nämligen tagit varning av den bittra erfarenheten och beslutit att med största försiktighet vaka över koloniens bestånd.

Bland andra nyttiga saker, som indianerna fått lära av de vita, var även konsten att förfärdiga korg- och flätverk. Härutinnan överträffade dock lärjungarna snart sina mästare, ty deras händighet och uppfinningsrikhet kommo dem att fläta sådana saker, som de vita aldrig ens tänkt att försöka med. Så till dömes gjorde de, utom korgar av alla slag, såll, fågelburar och dylika småsaker, även skänkar, stolar, sängar, bord och soffor. De tycktes hava en särskild naturlig fallenhet för arbeten av detta slag.

Mitt besök på ön var särdeles välkommet för dessa indianer, emedan jag försåg dem med en mängd nödiga verktyg, såsom knivar, saxar, spadar, skovlar, hackor, yxor och flera andra. Med tillhjälp av dessa verktyg blevo de i stånd att uppföra sig boningshus av ett särdeles egendomligt slag: de bestodo till stor del av flätverk och sågo mycket underliga ut, men gåvo ett förträffligt skydd mot hettan och mot alla slags insekter. De vita nybyggarna tyckte så mycket om dessa hyddor, att de läto indianerna göra likadana åt dem. På något avstånd tedde de sig som stora bikupor. Will Atkins, som undergått en genomgripande förändring och blivit en strävsam och allvarlig man, gjorde sig själv en dylik hydda, som förtjänar att särskilt omnämnas. Jag uppmätte dess yttre omkrets med mina fotsteg och räknade icke mindre än hundra tjugu steg. Ytterväggarna voro lika tätt flätade som i en korg; de voro arbetade i trettiotvå rutor eller kvadrater, mätte två meter i höjd och voro synnerligen starka. Inom dem reste sig en annan byggnad av korgverk, vid pass tjugutvå steg i omkrets och ännu starkare flätad. Till formen åttkantig, uppbars den av starka pelare eller stolpar i alla åtta hörnen. Det pyramidformiga taket utgjordes av åtta lika fast som sinnrikt hopfogade sparrar. Det hela såg mycket nätt och prydligt ut och vittnade om en företagsamhet, som man minst av allt kunnat vänta av den en gång så håglöse och liknöjde Atkins. Så hade han även gjort sig en liten smedja med en bälg av trä: han brände själv de