386
koloniens huvudstyrka och i vilkas fortsatta historia åtskilliga märkliga händelser ingå.
Jag samtalade ofta med dem om de erfarenheter de gjort under sin vistelse bland vildarna, innan de ännu anlänt till min ö. Beredvilligt omtalade de, hurusom de där saknat alla tillfällen till förbättring av sin ställning, vilken var den mest eländiga, outhärdliga och beroende man gärna kan tänka sig. De hade redan överlämnat sig åt förtvivlan och sågo ingen annan utväg än att dö av hunger, då en av dem, en allvarlig och förståndig man, uppstod och sade, att det icke var rätt av dem att giva vika för en sådan sinnesstämning, ty det anstod icke behjärtade män att giva tappt i olyckan och utan kamp rymma fältet. Man borde tvärtom tillägna sig de tröstegrunder, som det närvarande hade att erbjuda, och modigt se framtiden an. Så länge ännu en hoppets stråle lyste — om än så fjärran — vore det deras plikt att följa den. Det dåraktigaste i världen vore att låta sig behärskas av en dådlös förtvivlan — det var som skulle man lägga sig att sova i ett brinnande hus; som skulle man stanna ombord på ett sjunkande fartyg, utan att göra ett försök att sätta ut räddningsbåtarna.
Den spanjor, som berättade mig detta, upprepade för mig ett spanskt ordspråk, som jag väl icke kan återgiva med precis samma ord, men som jag skulle vilja översätta sålunda:
Att i bekymmer dådlöst grubbla,
är att bekymrets kval fördubbla.
Han erinrade mig därpå om alla de otaliga, ofta misslyckade försök, vilka jag i min ensamhet måst göra, och om min outtröttliga ihärdighet, varigenom jag slutligen skapade mig en ställning, som, ehuru i början mycket svårare än deras, sedermera blev tusen gånger bättre och drägligare, änskönt de voro så många i sällskap. Han sade sig ha gjort den iakttagelsen, att engelsmännen besitta vida större lugn och sinnesnärvaro i olyckan, än vad fallet är med någon annan nation. Hans egna landsmän och portugiserna voro i detta hänseende de olyckligaste människor i världen ty de hade lätt att överlämna sig åt förtvivlan, att giva allt förlorat och dö, utan att göra något försök till räddning.
Jag invände, att saker och ting gestaltat sig helt olika för dem än för mig. De hade blivit kastade på land utan att kunna rädda det minsta; de saknade det nödvändigaste, hade ej ens så mycket livsmedel, att de kunde uppehålla sig, tills de hunno träffa anstalter för anskaffande av sådana. Visserligen hade jag måst utstå den svåra prövningen, det bittra lidandet att vara alldeles ensam; men hade icke försynen underbart uppehållit mig och sänt mig en hjälp, som skulle sporrat vilken människa som
