försäkrade de mig alla med en mun, att de aldrig skulle lämna ön utan min tillåtelse.
Sedan detta var gjort, gav jag befallning, att de nya kolonisterna, som jag medfört, skulle landsättas. Bland dem voro i synnerhet skräddaren, smeden och de båda snickarne välkomna, men framför alla andra den förut omnämnde »tusenkonstnären», som var hemma i litet av varje och gjorde allt väl. Skräddaren, ivrig att visa sig nyttig, gick genast till sitt arbete och förfärdigade åt var och en av kolonisterna en blus eller lätt rock— det första plagg han gjorde på ön. Han undervisade även kvinnorna i konsten att hantera nålen och lärde dem att sy skjortor såväl åt sina män som åt alla de övriga.
Vad snickarne beträffar, torde det knappast vara nödigt att omtala, huru nyttiga de voro. De togo sönder alla de klumpiga, ohanterliga tingestar, jag förfärdigat, och gjorde i stället nätta och prydliga saker, såsom bord, stolar, sängar, skåp, lådor, hyllor och allt möjligt i samma väg. Men för att visa dem, vad en naturlig fallenhet av sig själv kan åstadkomma, tog jag dem med mig bort till Will Atkins’ nybygge och lät dem se hans »korghydda», såsom jag kallade den. De blevo båda mycket förvånade över detta sällsynta prov på naturlig konstfärdighet och sade sig aldrig hava sett
