Spanjorerna bebodde tillika med Fredags far och de först tillfångatagna vildarna min gamla borg vid foten av bärget, vilken de efter hand, både inunder bärget och utom detsamma, så betydligt utvidgat, att de, ehuru fullkomligt dolda, likväl hade gott utrymme. Denna koloni utgjorde öns huvudstad — en stad, vars like i ringa utsträckning och undangömdhet väl icke kunde uppsökas på något annat ställe i världen. Jag är övertygad, att om tusen män under en månads tid strövat omkring på ön, skulle de icke hava träffat på platsea, så vida de icke vetat om dess tillvaro och enkom sökt efter den. Träden i den omgivande skogen stodo nämligen så tätt och voro så sammanvuxna med varandra, att de måst nedhuggas för att medgiva tillträde till borgen, så vida icke de båda stigar, av vilka invånarne betjänade sig, blivit upptäckta. Detta föll sig emellertid ingalunda så lätt, ty den ena stigen utmynnade strax invid vattenbrynet nere vid stranden av den lilla, ofta omtalade viken. Därifrån löpte den vid pass två hundra meter genom den täta snårskogen fram till kolonien.
Den andra vägen, som förmedlade tillträdet till vår »huvudstad», ledde — såsom jag förut ofta omtalat — i tvenne avsatser uppför den här branta bärgsluttningen till bärgets topp, där även en tät skog av mer än fyrtio ars omfång var planterad. Denna skog dolde platsen fullkomligt från det hållet, och stigen genom densamma öppnade sig emellan tvenne träd, där den var mycket svår att upptäcka.
I Will Atkins’ koloni levde de fyra engelsmännen med sina hustrur och barn samt änkan och barnen efter den femte engelsmannen, vilken stupade i striden mot vildarna; vidare tre indianska slavar samt den ovan omnämnde ynglingen och tjänsteflickan, vilken senare, i förbigående sagt, gifte sig innan jag lämnade ön. Även de båda snickarne och skräddaren bosatte sig här, likaså smeden, vilken särskilt i sin egenskap av gevärssmed var oumbärlig för öns invånare. Min »tusenkonstnär», en lika glad och trevlig som uppfinningsrik karl, vilken ensam för sig var nära på lika god som tjugu andra, slöt sig snart till denna koloni, ty det var just med honom vi före min avresa bortgifte den unga flickan.
På tal om giftermål kommer jag helt naturligt att tänka på den franske prästen, vilken jag upptog på havet tillsammans med besättningen från det brinnande fartyget. Jag vill här säga några ord om honom. Kanske skall det väcka anstöt hos mången sträng protestant, att jag nödgas berömma en katolik, och därtill en katolsk präst; men rättvisan kräver, att jag omtalar honom sådan han var och framställer hans karaktär i dess rätta dager. Han utmärkte sig för stort allvar, fromhet och gudsfruktan; han var högst regelbunden i sitt liv, ägde en stor fond av människokärlek och kunde tjäna som mönster i allt, vad han företog sig. Kan väl någon under så-
