Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/401

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
397

således ett verksamhetsområde för mig, inom vilket vi båda kunna träffas. Huvudsaken är blott, att vi undvika alla tvisteämnen och hålla oss till all religions kärna, som är inbördes kärlek, överseende och barmhärtighet.

På detta sätt samtalade vi, och som läsaren lätteligen kan finna, var denne präst, i trots av sin katolska bekännelse, en lika frisinnad som belevad kristen, utmärkt av ett klart förstånd och — efter allt vad jag kan sluta — av djup lärdom.

Efter hand gav han mig en högeligen intressant skildring av sitt liv och av de många märkvärdiga händelser han upplevat under sina jämförelsevis få resor. Det besynnerligaste av allt hade träffat honom under denna sista resa, ity att han gått ombord på icke mindre än fem särskilda fartyg utan att uppnå sin bestämmelseort med något av dem. Hans första avsikt hade varit att begiva sig till Martinique, varföre han i S:t Malo gått ombord på ett till nämnda ö destinerat fartyg, vilket emellertid, av vidriga vindar nödsakat att anlöpa Lissabon, grundstötte i Tajos mynning och av den därvid erhållna skadan hindrades att fortsätta resan.

Därefter gick han ombord på ett i Lissabons hamn liggande, portugisiskt fartyg, vilket just var färdigt att avsegla till Madeira, varifrån han hoppades lätt nog finna en lägenhet till Martinique. Men kaptenen på detta fartyg var en dålig sjöman, som genom felräkning tog miste om rätta vägen, så att han slutligen hamnade på en av de azoriska öarna vid namn Fayal. Som emellertid kaptenen här fick god avsättning för sin spannmålslast, uppgav han sin första plan att gå till Madeira, och beslöt i stället segla till New Foundland med en saltlast, som han intog vid den lilla Majön i samma ögrupp. Den unge prästen hade intet annat val än att medfölja fartyget. När de efter en lycklig resa anlände till den stora New Foundlandsbanken, där så mycken torsk fångas, sammanträffade de med ett franskt fartyg, på väg från Frankrike till Quebec i Kanada, och därifrån bestämt att fortsätta resan till Martinique.

Den stackars prästen trodde sig nu äntligen ha funnit ett lägligt tillfälle att nå sitt mål, men vid framkomsten till Quebec dog fartygets kapten, varföre den ursprungliga resplanen förändrades. Så inskeppade han sig å ett annat fartyg för att återvända till Frankrike, men denna gång råkade han värre ut än någonsin, ty det var just samma fartyg, vars brand vi, efter vad jag förut skildrat, fått bevittna på havet. Så kom han slutligen ombord till oss och tänkte nu medfölja till Ostindien. Sålunda hade han förföljts av en genomgående otur under icke mindre än fem särskilda resor, vilka dock alla med skäl kunde sägas utgöra en enda, ännu ofullbordad resa.

Längre fram torde jag bliva i tillfälle att omtala något mera om denne andans man och hans vidare äventyr, men för närvarande anser jag det