Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/417

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
413

ter. Jag ber er, förklara detta för honom. Säg honom, att i Kristus finnes frälsning för alla dem, som i hans heliga namn anropa Gud om förbarmande. Den gudomliga nåden räcker till för alla — huru kan det vara för sent för någon att anamma en nåd, som nu erbjudes honom? Huru kan väl denne stackars förblindade man tro, att hans synd skulle vara större och mäktigare än Guds nåd? Säg honom, att en tid kan komma, då en hårdnackat förkastad nåd icke mera erbjudes, men att det aldrig är för sent för en människa att begära nåd. Åligger det icke mig såsom en Kristi tjänare att vid alla tillfällen predika nåd i Jesu Kristi namn för var och en syndare, som sig omvänder och bättrar? O, det kan aldrig vara för sent att ångra sina synder och vid Guds fot nedlägga offret av ett botfärdigt hjärta!

Jag upprepade allt detta för Atkins, som med största allvar lyssnade därtill, ehuru han tycktes anse det vara yttrat mera för de övrigas räkning än för hans egen. Därefter avlägsnade han sig under förebärande av, att han ville gå och tala med sin hustru.

Vi började nu ett samtal med de andra männen, vilka samtliga visade sig vara förfärligt okunniga i allt, som rörde religionen, liksom förhållandet varit med mig själv vid den tid, då jag lämnade min faders hus. Likväl voro de mycket beredvilliga att lyssna till våra framställningar och lovade alla med en mun att tala med sina hustrur i dessa ämnen, samt att göra sitt bästa för att förmå dem att övergå till kristendomen.

Den unge prästen smålog, då jag för honom översatte deras svar, men han yttrade intet vidare på en lång stund. Slutligen sade han med en skakning på huvudet:

— Vi, som äro Kristi tjänare, kunna icke göra något annat än lära och förmana, och då människorna lyssna till våra ord, underkasta sig våra tillrättavisningar och lova vad vi begära, kan icke vårt verk sträcka sig längre. Vi hava icke rätt att tvivla på deras goda uppsåt; men tro mig, min herre, vad ni än må veta om denne Will Atkins och hans gudlösa liv, är jag dock förvissad om, att han är den ende uppriktigt botfärdige ibland dem. Jag vill ingalunda förtvivla om de övrige; men Atkins är uppenbarligen djupt gripen och full av ånger över sitt förflutna liv. Jag betvivlar icke att han, då han väl börjar tala med sin hustru i religiösa ämnen, snart skall bliva fullt förtrogen med dem, ty ett allvarligt försök att lära andra är ofta bästa sättet att lära sig själv. Jag känner en man, som själv icke ägde mera än ett ytligt begrepp om religionen och därtill i sitt liv var ytterst ogudaktig och lastbar, men som helt och hållet förändrades under sina bemödanden att omvända en jude. Har den stackars Atkins blott en gång börjat att allvarligt tala med sin hustru, så är jag fullkomligt viss om, att han talar sig själv till ånger och bättring vida bättre, än jag eller någon annan skulle kunna göra det.