slags vild hänförelse, märklig att skåda. Efter detta känsloutbrott sprang han plötsligt upp igen och räckte henne sin hand för att hjälpa upp även henne; därpå förde han henne vid handen några steg framåt, så stannade de och knäböjde båda tillsammans, i vilken ställning de förblevo vid pass två minuter.
Nu kunde min unge vän icke behärska sig längre, utan ropade högljutt:
— Helige Paulus, se, han beder!
Jag fruktade att Atkins skulle höra honom, varför jag bad honom hålla tillbaka sina känslor ännu en stund, på det vi måtte få bevittna slutet av detta skådespel, som för mig — jag bekänner det — var ett av de mest rörande jag i hela mitt liv sett.
Välan, min unge vän sökte behärska sig så gott han förmådde, men det var honom svårt att lägga band på sitt livliga sinne vid föreställningen, att den stackars hedniska kvinnan blivit en kristen och hennes kristne man en uppriktigt ångerfull botgörare. I själva verket lyckades det honom endast ofullständigt att återhålla sin djupa rörelse: han grät flera gånger, lyfte händerna mot himlen, gjorde upprepade gånger korstecknet, bad till Gud och tackade honom ur djupet av sitt hjärta, för det han värdigats giva framgång åt våra svaga försök att återföra dessa vilsna själar i hans faderliga famn. Än talade han med lågmäld, men tydlig stämma; än åter mumlande, så att jag knappast kunde höra, vad han sade; än uttryckte han
