tager sträckte sig längs den av mig ofta omtalade bäcken ända upp till min s. k. lantgård.
Engelsmännen bebodde öns nordöstra del, där Will Atkins och hans kamrater först börjat. Deras plantager sträckte sig i sydlig och sydvästlig riktping bakom spanjorernas. Varje plantage hade betydliga vidder av ouppodlad mark att tillgå i händelse av behov, vadan ingen ovänskap behövde uppstå till följd av bristande utrymme. Hela östra delen av ön var med avsikt lämnad obebodd, på det att inga sammanstötningar med kannibalerna, som plägade gå i land där, skulle behöva ifrågakomma. Oroade dessa vildar ingen, så skulle de ej heller oroas — detta var nybyggarnas grundsats. Jag hörde aldrig, att min koloni hade något vidare anfall av indianer att utstå.
Jag erinrade mig nu, att jag givit min unge vän, prästen, en antydan om, att jag hoppades kunna utan hans närvaro på ön bringa det därhän, att de trettiosju vildarna blevo omvända till kristendomen. Jag sade honom nu, att jag fann denna plan vara på god väg att förverkligas; ty sedan indianerna blivit på detta sätt fördelade bland de kristne, borde det bliva lätt nog att omvända dem, blott var och en av deras husbönder gjorde sin plikt.
— Ja, det är sant, svarade den unge mannen, men huru skola vi kunna vara säkra på, att de göra sin plikt i ett fall, som ofta nog icke anses som en plikt?
— Jag föreslår, genmälte jag, att vi antingen sammankalla dem samt och
