442
Med god vind fortsatte vi nu vår färd till Brasilien. Efter vid pass tolv dagars ytterligare segling fingo vi landkänning på fem grader sydlig latitud, där vi befunno oss utanför den nordöstligaste delen av Syd-Amerika. Vi höllo i sydost under fyra dagar sikte av land, tills vi dubblerat Kap S:t Augustin, varefter vi tre dagar senare löpte in 1 Allhelgonaviken, där vi välbehållna kastade ankar.
I denna hamn hade väl aldrig inlöpt något fartyg, vars befäl haft mindre att uträtta därstädes än vi, och dock var det endast med största svårighet vi kunde utverka oss tillåtelse att gå i land. Varken min gamle kompanjon, som ännu var i livet och under årens lopp blivit en betydande man på platsen, eller ryktet om min underbara räddning från ön kunde förskaffa mig denna ynnest. Men min kompanjon, som erinrade sig, att jag en gång skänkt 12,500 kronor till Augustinerklostrets prior och 9,500 kronor till de fattiga, gick till klostret och förmådde den nuvarande priorn att besöka guvernören för att hos honom utverka tillstånd för mig personligen jämte kaptenen och åtta matroser att gå i land. Den begärda tillåtelsen erhölls slutligen, men endast med det uttryckliga villkor, att vi icke skulle söka landsätta några varor från fartyget eller medföra någon annan person än dem tillståndet gällde. Den förra bestämmelsen, att inga varor finge landsättas, övervakades så strängt, att det endast var med yttersta svårighet det lyckades mig få medtaga tre balar engelska varor, bestående av fint kläde och linne, som jag ämnade till gåva åt min kompanjon.
Denne var en ädel, uppriktig man, som i likhet med mig själv arbetat sig upp från en ringa början. Änskönt han icke hade den minsta aning om den gåva, jag ärnat honom, sända han ombord till mig en del färsk proviant, vin och syltad frukt till ett värde av ungefär 800 kronor, jämte ett parti finaste tobak samt tre eller fyra vackra guldmedaljer.
Men utom de ovan omnämnda tygen förärade jag även min vän ett parti fina spetsar och holländsk lärft samt en del andra saker till omkring 2.000 kronors värde. Sedan vi båda tackat varandra för de å ömse sidor lika kärkomna gåvorna, lovade han på min anhållan att låta hopsätta de särskilda delarne till slupen, som jag haft med mig från England och nu ämnade avsända till ön med de förnödenheter, jag lovat kolonisterna.
Han skaffade ofördröjligen arbetare, som på några dagar gjorde slupen i ordning, och jag gav dess kapten sådana anvisningar, att han icke gärna kunde taga miste om öns belägenhet, vilket han heller icke gjorde, efter vad jag sedermera fick spörja från min kompanjon.
Kaptenen var för övrigt en person, som förut besökt min ö. Han tillhörde nämligen besättningen på det fartyg, som min brorson förde, och han mottog med glädje anbudet att föra slupen till kolonien, där han sedan ville slå sig
