den lycka, som försynen sent omsider efter alla mina äventyr låtit falla på min lott. Men jag var sannerligen behärskad av en reslust, som aldrig lämnade mig någon ro och aldrig tillät mig någon förnuftig besinning. Jag fann ett nöje uti att spela koloniens beskyddare och gent emot dess invånare uppträda som en patriarkalisk monark; att sörja för dem som om de alla varit mina barn och jag deras omtänksamme fader. Men det föll mig aldrig in att ställa min ö under någon regerings eller nations beskydd, eller anse dess invånare som undersåtar under någon viss monark eller styrelse. Jag gav ön icke ens något namn, utan lämnade den som jag fann den: tillhörande ingen och lydande under ingens styrelse utom min egen. Dock hade jag ingalunda någon makt eller myndighet att styra på ena eller andra sättet utan kolonisternas eget, fria samtycke, ty fastän jag utövade stort inflytande över dem i min egenskap av deras välgörare och erfarne rådgivare, låg dock alltid avgörandet i sista hand hos dem själva.
Men även med denna min ställning till dem skulle jag kunnat uträtta mycket till deras och koloniens bästa, blott jag stannat kvar hos dem och icke åter övergivit dem för att tillfredsställa min ännu på gamla dagar lika obetvingliga reslust. De sista underrättelser, jag hade från min gamla koloni, tillställdes mig genom min kompanjon, vilken hade utsänt ännu en slup till platsen. Han skrev ett brev till mig, vilket jag likväl icke erhöll förrän jag ankom till London, flera år efter den dag, då det skrevs. Däri fick jag spörja, att tillståndet på ön icke var det bästa; att kolonisterna voro missnöjda med sin långa vistelse där; att Will Atkins var död; att fem av spanjorerna lämnat platsen; att de visserligen icke varit mycket oroade av vildarna, men likväl haft några skärmytslingar med dem, samt slutligen att de skrivit till honom, min kompanjon, och bevekligen bett honom påminna mig om mitt löfte att komma och avhämta dem från ön, på det de ännu en gång före sin död måtte få återse sitt fädernesland.
Men jag hade nu åter begivit mig ut på villande stråt, långt bort från min koloni och mitt folk, bland vilket jag kunnat leva lycklig och nöjd, och vars välgång jag i ännu högre grad kunnat främja. Den som önskar veta mera om mig måste finna sig i att vara mig följaktig genom en ny rad av dårskaper, vedermödor och vilda äventyr, i vilka alla försynens rättvisa tydligen kan spåras. Jag har sannerligen fått erfara, huru himmelen låter våra egna begär bliva vårt svåraste gissel och våra starkaste önskningar vår största plåga; huru försynen på det eftertryckligaste straffar oss i och genom uppfyllelsen av just dessa förhoppningar, vilkas förverkligande vi trodde skola innebära vår högsta lycka.
Jag återknyter emellertid nu berättelsens tråd utan att vidare anställa några betraktelser över det mer eller mindre dåraktiga i mitt företag; allt
