till kusten, ty ryktet om stadens olycka hade spritt sig i omnejden, och som det redan var dager, syntes det sannolikt, att vi skulle stöta på eller bliva iakttagna av någon kringströvande skara infödingar. Vi fingo även sedermera veta, att vid pass fyrtio, med lansar och bågar väl beväpnade vildar hade befunnit sig vid den förut omnämnda lilla byn, just som vi passerade förbi densamma. Men genom en synnerlig försynens skickelse hade vi kommit att taga en annan väg vid vårt återvändande till stranden, så att vi gått ett bra stycke på sidan om byn. Endast denna omständighet hade räddat oss för upptäckt och en säker död.
Då vi anlände till stranden, var det full dager. Jag tog ofördröjligen en av båtarna och lät ro mig ut till fartyget, varpå jag återsände den för besättningens räkning. Vid ankomsten till båtarna hade jag märkt, att elden höll på att utslockna och att skjutandet var i avtagande, men ungefär en halvtimma efter det jag kommit ombord å fartyget, hörde jag en ny gevärssalva och såg samtidigt en väldig rökpelare uppstiga mot himlen. Detta tilldrog sig, efter vad jag sedermera fick veta, då besättningen på återvägen anlände till byn, där de överföllo de fyrtio vildarna, dödade sexton eller sjutton av dem och stucko hyddorna i brand. Barnen och kvinnorna lämnade de dock här i fred.
Då de båda matroserna, som rott mig ut till fartyget, återkommo till stranden, började vårt folk visa sig. De vände dock ej tillbaka i samma ordnade skick, som de dragit ut, utan anlände i spridda flockar en efter annan, så att det skulle varit lätt nog för en liten skara beslutsamma män att överrumpla dem och avskära dem återtåget. Men öns hela befolkning hade gripits av en förlamande skräck; de stackars vildarna voro så överraskade och så förfärade, att jag säkert tror, att hundra av dem skulle ha flytt hals över huvud vid blotta åsynen av fem vita. Under hela den förfärliga massakern hade ej heller någon enda av infödingarna gjort ett allvarsamt försök till försvar. Såväl elden som det plötsliga överfallet i mörkret gjorde dem så utom sig av häpnad och bestörtning, att de icke visste, vart de skulle vända sig. Flydde de åt ena hållet, mötte dem där en trupp av de våra vände de om, stötte de på en annan avdelning. I vilket fall som helst voro de prisgivna åt en säker undergång, under det att de våra icke ledo den minsta skada, med undantag av en matros, som vrickade sin fot, och en annan, som brände ena handen.
Jag var mycket uppbragt på alla slagskämparna, men isynnerhet på min brorson, som till den grad kunnat åsidosätta sin plikt som fartygets befälhavare, att han icke allenast uppeggat, i stället för avvänt, sin besättnings blinda raseri, utan även själv deltagit i ett så grymt och blodigt förstörelseverk. Då jag förehöll honom hans ovärdiga uppförande, svarade han mycket aktningsfullt, att han blivit alldeles utom sig och icke kunnat lägga
