486
vi måhända alla bliva mördade, ty för dessa kortsynta varelser är det bevis nog för vår brottslighet, om vi anträffas ombord på detta fartyg.
— Gott, svarade den gamle, jag vet ett sätt att förebygga en dylik olycka. Jag känner mycket väl alla de kaptener, ni talar om, och jag skall icke underlåta att upplysa dem om deras misstag, för den händelse vi skulle sammanträffa med någon eller några av dem. Och jag är förvissad om, att de skola lyssna till mina ord och lämna er i fred, eller att de åtminstone skola anställa en närmare undersökning av saken, innan de våga fälla någon dom.
Under tiden medan dessa samtal ägde rum styrde vi kurs rakt på Nanking, och efter vid pass tretton dagars segling kastade vi ankar utanför sydvästra udden i den stora Nankingviken. Här fick jag av en händelse veta, att två holländska fartyg nyligen passerat här förbi inåt viken, och att vi säkerligen skulle falla i deras händer, om vi fortsatte färden åt samma håll. Jag rådslog åter med min kompanjon om, vad vi borde taga oss till i detta nya trångmål, men han visste lika litet som jag någon utväg.
— Jag skulle vara glad, sade han, om jag vore i land någonstädes — lika gott var, ty jag kommer aldrig att känna mig trygg, så länge jag är ombord på detta olyckliga fartyg.
Emellertid lät jag icke modet falla, utan vände mig till den gamle lotsen och frågade honom, huruvida ej i närheten funnes någon liten flod eller hamn, dit vi kunde taga vår tillflykt och utan fara för några fiender fullfölja våra planer.
— Om ni vill segla tillbaka ungefär två hundra kilometer söderut, svarade portugisen, så finnes där en liten hamn, som heter Quinchang, i vilken missionärerna bruka landstiga, sedan de avgått från Makao för att predika kristna läran för kineserna. Till detta ställe brukar aldrig något europeiskt fartyg leta sig väg. Om ni vill besluta er för att gå in där, så står jag till er tjänst. Dock vill jag säga er, att detta just icke är någon plats för köpmän, utom vid vissa tillfällen, då japanesiska köpmän komma dit över för att upphandla kinesiska varor. Dessa marknader kunna vara ganska talrikt besökta.
Vi beslöto alla att gå tillbaka till denna plats, vars namn jag möjligen stavat orätt, ty jag minnes det ej säkert. Jag hade visserligen upptecknat detta namn och flera andra i min plånbok, men jag förlorade denna vid ett tillfälle, varom jag snart skall berätta. Så mycket minnes jag endast, att de kinesiska och japanesiska köpmän, med vilka vi sedermera sammanträffade, kallade platsen med ett helt annat namn än vår portugisiske lots.
Följande dagen lättade vi ankar för att anträda vår nya resa. Under den tid vi legat på denna plats hade vi tvänne gånger varit i land för att skaffa oss friskt vatten och åtskilliga andra förnödenheter. Vid båda tillfällena visade sig invånarne mycket vänliga och tillmötesgående emot oss; de med-
