488
av ett sandkorn. Den framställde för oss de engelska och holländska sjökaptenerna såsom män, saknande allt förnuft och omdöme; såsom personer, vilka voro oförmögna att skilja emellan hederliga män och skurkar, emellan en uppdiktad berättelse och en in i de minsta omständigheter trogen och sannfärdig redogörelse för hela vår resa, våra förehavanden och vår bestämmelseort. Huru många medel hade vi icke i själva verket i vår hand till att övertyga varje för förnuftsskäl emottaglig människa, att vi icke voro och icke kunde vara några pirater! De varor, vi förde ombord — den kurs, vi styrde — fartygets och besättningens själva hållning och utseende — den senares ringa antal — våra få vapen — vår obetydliga ammunition — vårt knapphändigt tilltagna proviantförråd — allt detta skulle hava varit fullkomligt tillräckligt att övertyga vilken människa som helst med vanligt sunt förstånd, att vi icke voro sjörövare. Opiet och de andra varorna, vi hade ombord, skulle tydligt hava ådagalagt, att fartyget kom ifrån Bengalen, Holländarna, vilka, efter vad det påstods, hade namnen på alla de förmenta sjörövarne upptecknade, skulle lätt hava funnit, att vår fartygsbesättning utgjorde en blandning av engelsmän, portugiser och indier med endast tvenne holländare ombord.
Allt detta jämte flera andra omständigheter skulle hava gjort det uppenbart för vilken sjökapten som helst, i vars händer vi kunnat falla, att vi ingalunda voro några sjörövare. Men fruktan, denna blinda, dåraktiga lidelse, gick sin egen väg, på vilken vi till vår egen skam och skada måste följa. Vårt förstånd omtöcknades av de tusentals hjärnspöken, som vår upphettade inbillningskraft frammanade — allt saker, av vilka troligen icke en enda skulle hava inträffat i verkligheten, därest vårt fartyg slutligen blivit uppbringat av någon engelsk eller holländsk sjökapten.
Men det må nu vara huru som helst med den saken, våra farhågor voro i alla fall lika verkliga för oss. Både min kompanjon och jag sovo högst obetydligt och oroligt under hela denna förskräckelsens tid; knappast någon natt förflöt utan att vi drömde om rep och rånockar, om blodiga strider, som slutade med vårt tillfångatagande, samt om mord och död. Särskilt minnes jag en natt, då jag drömde, att holländarne hade äntrat vårt fartyg. Jag tyckte, att en av de fientliga matroserna kom fram till mig — jag höjde min knutna hand och lät den falla ned på hans huvud med all den kraft, varav jag var mäktig. I samma ögonblick vaknade jag vid en häftig smärta i handen — jag hade slagit knytnäven med sådan våldsamhet emot kajutväggen, att ett svårt sår hade uppstått på handen och knogarne nära nog blivit krossade.
Jag gruvade mig även för den grymma behandling, vi möjligen kunde komma att undergå, i fall vi råkade i deras våld. Berättelsen om Amboina föll mig i minnet — kanske skulle holländarna tortera oss på samma sätt, som de gjorde där med våra landsmän; kanske skulle de genom en den rysligaste tor-
