490
jag fattade då mycket djärva beslut. Jag skulle minsann ej låta dessa eländiga tyranner till sjökaptener behandla mig som en simpel brottsling; jag skulle sälja mitt liv så dyrt som möjligt och hellre slåss till sista andedraget än levande falla i deras händer. Nog skulle mer än en av de oförskämde karlarna få bita i gräset för min hand och åtminstone göra mig sällskap i döden!
Under inflytelsen av dylika tankar och vid föreställningen om en stundande sammandrabbning fick jag ett anfall liksom av feber; mina pulsar brände, blodet kokade i mina ådror och ögonen gnistrade, alldeles som om jag redan varit i full sysselsättning med att avfärda de för mig så förhatliga sjökaptenerna. Jag beslöt alltid vid sådana tillfällen att varken giva eller mottaga någon pardon; ja, jag var till och med betänkt på att, om jag fann att vi icke längre skulle kunna hålla stånd mot övermakten, spränga både fartyg och oss alla i luften, på det våra fiender icke skulle få någon anledning att skryta över sin seger.
Lika stora som våra bekymmer och farhågor varit, medan vi ännu gingo under segel, lika stor var vår glädje och tillfredsställelse, då vi nu äntligen befunno oss i land. Min kompanjon omtalade för mig en dröm, som han hade första natten i land. Han tyckte sig släpa på en ofantligt tung börda, som vilade på hans skuldror och som han skulle bära uppför ett högt bärg. Då han fann sig uppgiven av trötthet och icke längre kunde uthärda under den övermänskliga tyngden, kom den portugisiske lotsen till hans hjälp och befriade honom från bördan. I samma ögonblick var hela scenen förändrad: bärget hade försvunnit och i dess ställe utbredde sig framför honom en jämn grönskande slätt, där det var en glädje att gå. Han vaknade med en känsla av tillfredsställelse, som under vår nuvarande, förändrade ställning hade lika goda skäl för sig i verkligheten som i drömmen.
Min kompanjons dröm var ett troget uttryck för, vad vi alla kände; vi voro sannerligen lika män, som hade blivit befriade från en tung börda. Särskilt kände jag mig, som om mitt bröst blivit lättat från en tyngd, vilken jag icke länge till skulle varit i stånd att fördraga. Vi beslöto, som sagt, att icke mera gå ombord på det olycksaliga fartyget. Den gamle lotsen, som nu blivit vår verklige vän, skaffade bostad åt oss själva och ett magasin för våra varor. De båda husen, som voro varandra ganska lika, stötte intill varandra och voro uppförda av bamburör. En palissad av samma material omgav båda husen; den var ämnad att utestänga tjuvar, vilka det tycktes vara gott om här i landet. Emellertid hade myndigheterna den godheten att till yttermera säkerhet giva oss en gammal soldat till vakt, vilken, beväpnad med en hillebard, ställdes på post utanför magasinsdörren, vadan vi nu kunde vara fullkomligt lugna för vår dyrbara last.
Den marknad, som brukar hållas på denna plats, hade redan varit för någon tid sedan, men uppåt floden lågo tre eller fyra jonker för ankar samt tvänne
