494
last? Nej, han måste hava fartyget ända till återkomsten till Japan och där avsluta affärerna med oss.
Icke desto mindre var jag fortfarande hågad att själv medfölja fartyget och låta den japanesiske köpmannen få sin vilja fram. Men min kompanjon, som var klokare än jag, lyckades avråda mig från det äventyrliga företaget, i det han föreställde mig dels själva resans farligheter, dels vådan av att komma i beröring med japaneserna, som äro kända för att vara ett grymt och förrädiskt folk, liksom ock spanjorerna på den filippinska ögruppen, vilka äro om möjligt ännu grymmare och trolösare.
Det första vi nu hade att göra var att tillfråga kaptenen och besättningen å fartyget, om de voro villiga att begiva sig till Japan för den japanske köpmannens räkning. Medan jag talade med dem om saken, bad den unge mannen, som min brorson givit mig till sällskap, att få säga några ord enskilt till mig. Vi följdes åt till ett ställe, där vi kunde vara ostörda, och han började:
— Min herre, jag är övertygad, att denna resa till Japan och Filippinerna kommer att inbringa en stor vinst, och jag skulle bliva mycket glad, om ni själv ville inlåta er på ett så lovande företag. Men därest ni är besluten att icke medfölja, så vore jag tacksam att få göra det, och om ni vill överlämna affären i mina händer, så skall jag en gång vid min återkomst till England uppsöka er och ärligt redogöra för min förvaltning, då det står er fritt att lämna mig så stor andel i vinsten, ni själv för gott finner. Allt det övriga skall jag samvetsgrant överlämna åt er.
Jag ville verkligen ogärna skiljas vid den unge mannen, men då hans förslag syntes mig gott och jag med nöje ville giva honom ett tillfälle att komma sig fram i världen, kände jag mig likväl böjd för att bevilja hans anhållan. Jag svarade därföre:
— Ert förslag tilltalar mig, men jag måste först tala med min kompanjon därom, innan jag kan säga något bestämt. Kom alltså till mig i morgon förmiddag, så skall jag lämna er svar.
Vid första tillfälle uppsökte jag min kompanjon och framställde för honom den unge mannens begäran. Han gick icke allenast genast med beredvillighet in på förslaget, utan gjorde även ett högst frikostigt anbud.
— Ni vet alltför väl, utlät han sig, att det här fartyget har varit oss en olycklig kamrat, och vi hava ju båda beslutit att icke vidare använda oss därav för någon resa. Om nu så är, att er unge vän vill våga sig åstad med det, så skall jag överlåta min andel i fartyget åt honom och låta honom förvalta den efter eget gottfinnande. Går det honom sedan väl i händer och vi träffas i England, så skall han åt oss redovisa hälften av, vad fartyget inbringat i frakt; den andra hälften skall vara hans egen.
Om min kompanjon, som icke stod i någon förbindelse till den unge man-
