48
— Vi hava plantager så väl som ni, sade de, och äro liksom ni i stort behov av arbetare. Som vi nu icke kunna öppet driva denna handel, emedan det är förbjudet att offentligen försälja negrer, ämna vi endast göra en resa för att i hemlighet skaffa oss så många slavar som vi behöva för våra plantager. Vi fråga därför nu, om ni har lust att såsom vår superkarg medfölja fartyget och hava överinseendet över handeln; i så fall skall ni erhålla lika stor andel av negrerna som någon av oss, men ej i minsta mån behöva bidraga till fartygets utrustning.
Detta hade i sanning varit ett gott förslag, blott det icke framställts till en person, som i likhet med mig hade en gård och en plantage att tillse. Men för mig var det föga lämpligt. Det bästa jag kunde göra var uppenbarligen att ännu en fyra eller fem år fortsätta som jag börjat, samt skicka efter mina i England innestående 2,000 kronor, vilka jag snart kunnat fyrdubbla liksom vid förra tillfället. För mig var en sådan resa som den föreslagna den största dårskap, jag under för handen varande förhållanden kunde göra mig skyldig till.
Men som jag nu en gång var född till min egen lyckas förstörare, kunde jag lika litet motstå detta anbud som jag i början av min ödesdigra bana kunnat betvinga min lust till äventyr. Jag svarade dem följaktligen, att jag hjärtans gärna gick in på deras förslag, blott de lovade att se efter min plantage under min frånvaro och förfara med den enligt min bestämmelse, i fall jag bleve borta. De gåvo mig sitt hedersord därpå jämte skriftlig förbindelse att noggrant följa mina anordningar, och jag uppsatte ett formligt testamente, vari jag i händelse av min död insatte den portugisiske kaptenen, som räddat mitt liv, till min universalarvinge. Dock förständigade jag honom att sända halva avkastningen av min plantage till England, den andra hälften skulle han behålla för egen räkning jämte all lösegendom.
I korthet sagt, jag iakttog alla möjliga försiktighetsmått beträffande mina ägodelar och för att vidmakthålla min plantage. Om jag endast varit hälften så angelägen att befordra mina verkliga intressen, så skulle jag ej begivit mig ut på en dylik resa under de fördelaktiga förhållanden, i vilka jag då levde, oavsett de särskilda skäl, på grund av vilka jag — en olycksfågel av gammalt, hade att vänta allehanda missöden.
Men jag följde blint mitt oroliga sinnes åtrå och tog ingen hänsyn till förnuftets invändningar. Fartyget utrustades enligt överenskommelse, lasten instuvades, och ånyo steg jag ombord i en olycklig stund, den 1 september 1659 — på dagen åtta år sedan jag lämnade mitt föräldrahem och gick till Hull.
Vårt fartyg var av vid pass 120 tons dräktighet, förde sex kanoner och hade fjorton mans besättning utom kaptenen, skeppspojken och jag själv. Lasten bestod uteslutande av sådana varor, som voro avsedda för byteshan-
