520
— Kunna vi ej förstöra belätet under natten, frågade jag nu, och därefter meddela dem skälen för vårt handlingssätt i en på deras eget språk uppsatt skrivelse?
— Skrivelse?! upprepade han, hjärtligt skrattande, det finns ej en enda man inom fem nationer av denna folkras, som vet vad en bokstav vill säga eller som kan läsa ett ord i tryck eller skrift.
— Vilken förfärlig okunnighet! utropade jag. I alla fall har jag stor lust att utföra min föresats. Jag tror bestämt, att de på ett eller annat sätt skola komma till insikt om värdelösheten och vanmakten hos en gud, som är så lätt tillintetgjord och så litet i stånd att försvara sig själv.
— Hör på, min herre, sade nu skotten, ifall ni är så övertygad om nödvändigheten av detta träbelätes förstöring, samt om, att det måste förstöras just genom er, så lär det ej gå att avråda er. Likväl vill jag bedja er betänka, att dessa vilda folkslag blivit underkuvade av den ryske tsaren, varför ni kan våga tio mot ett, att de, därest ni fullföljer ert uppsåt, i tusental skola begiva sig till guvernören i Nortsiusky och fordra upprättelse. Kan han ej giva dem sådan, så kan ni åter våga tio mot ett, att de skola göra uppror, och därigenom har ni givit anledning till ett nytt krig mellan Ryssland och alla tatarerna i landet.
Jag måste erkänna, att detta gav mig åtskilligt att tänka på, men det kunde likväl ej komma mig att vackla i mitt beslut. Hela dagen gick jag i otålig förbidan på kvällen, då jag skulle kunna sätta min plan i verket. Fram emot aftonen sammanträffade jag händelsevis under en promenad i staden med den skotske köpmannen, som bad att få tala vid mig.
— Jag tror, yttrade han, att jag kommit er att övergiva edra goda avsikter mot det där belätet. Det är ej utan, att jag efteråt känt mig en smula ångerköpt däröver, ty jag avskyr allt avguderi lika innerligt som ni.
— Visserligen, svarade jag, har ni genom edra ord kommit mig att något litet uppskjuta verkställandet av min plan, men ni har visst icke fått mig att uppgiva den. Tvärtom är jag fastare än någonsin besluten att driva den igenom, innan jag lämnar denna plats, även med fara att bliva utlämnad till hedningarna, för att de — såsom ni sade — skola få upprättelse.
— Åh bevars, genmälte han, Gud förbjude, att ni skulle bliva utlämnad till en sådan samling odjur. Man skall ej häller utlämna er — det vore i själva verket detsamma som att med kallt blod låta mörda er.
— Nå, hur tror ni de skulle behandla mig? frågade jag.
— Behandla er! återtog han. Jag skall säga er, huru de behandlade en stackars ryss, som förolämpade dem i deras gudsdyrkan på samma sätt som ni. De lyckades tillfångataga honom, sedan han blivit sårad av en av deras pilar, så att han icke kunde undfly dem. De avklädde honom spritt naken, ställde honom därefter upp på avgudens huvud och sköto på honom med
