gen icke blivit mera civiliserade eller kommit kristendomen närmare därför, att de blivit underlagda den ryska styrelsen. De ryska befälhavarna erkände detta vara sant nog men sade, att det ju vore en sak, som icke komme dem vid; ty om tsaren hade velat omvända sina sibiriska, tungusiska och tatariska undersåtar till kristendomen, så skulle han hava sänt präster och icke soldater till dem. Med en öppenhjärtighet, som jag icke hade väntat, tillade de:
— Förövrigt är det ju tydligt, att vår kejsare icke så mycket bryr sig om att göra dessa folk till kristna, som fastmera att göra dem till sina undersåtar.
Ifrån Jenisej till den stora floden Ob färdades vi igenom ett vilt, ouppodlat land, lika fattigt på folk som någon ödemark. Det är icke desto mindre ett ganska fruktbart och naturskönt land. De få invånarna voro allesammans hedningar med undantag av de ryssar, som allt emellanåt hitsändas; ty detta land — det vill säga landet på båda sidor om floden Ob — utgör det område, dit alla ryska brottslingar, som ej avrättas, bliva förvisade, och varifrån det är dem så gott som omöjligt att någonsin återvända.
Jag har nu ingenting anmärkningsvärt att berätta om mig själv, förrän jag kom till Tobolsk, den förnämsta staden i Sibirien. Här kvarstannade jag någon tid av skäl, som i det följande skola visa sig.
Vid denna tid hade vi varit närmare sju månader på vägen, och vintern nalkades med stora steg. Av denna anledning rådplägade jag med min kompanjon om våra enskilda angelägenheter, ty alldenstund vår resa gällde England och icke Moskva, måste vi taga i övervägande, huru vi skulle ställa oss för den närmaste framtiden.
Man började redan tala om att anskaffa slädar och renar för färden över snöfälten under den förestående vintern. Det berättades oss i själva verket hart när otroliga ting om, vilka färder ryssarna kunna företaga med detta fortskaffningsmedel; huru de därigenom sättas i stånd att resa lättare och snabbare under vintern än vad som är möjligt under sommaren, och huru de färdas natt och dag i dessa slädar, över bärg och dalar, floder och sjöar, vilka alla i lika mån äro överhöljda av ett glänsande, fast tillfruset snötäcke, jämt och hårt som sten, där den resande ilar fram i sin lätta släde utan att bekymra sig om, vad som döljer sig under den frusna ytan.
Men jag för min del hade alls ingen anledning att företaga en vinterresa av detta slag, ty min bestämmelseort var England och icke Moskva. Jag hade tvänne vägar att välja på — antingen måste jag medfölja karavanen till Jaroslav, där lämna den och begiva mig västerut till Narva och Finska viken samt vidare till Danzig, där det torde lyckas mig att med god vinst få avyttra mina kinesiska varor; eller också måste jag lämna karavanen i
Robinson Crusoe. 34
