50
taga, ty fartyget hade sprungit läck och var illa ramponerat. Han föreslog, att vi skulle gå direkt tillbaka till brasilianska kusten.
Detta motsatte jag mig på det bestämdaste, och sedan vi gemensamt studerat kartorna över amerikanska kusten, kommo vi till det resultat, att det ej fanns något bebott land, dit vi kunde taga vår tillflykt, innan vi kommo till Karaibiska öarna. Vi beslöto därför att sätta kurs på Barbados, som vi hoppades uppnå efter femton dagars segling, blott vi hölle ut till sjöss för att undvika strömmen inåt Mexikanska viken. Att fortsätta resan till Afrika var otänkbart, innan vi fått fartyget reparerat.
Vi ändrade således kurs i den antydda riktningen för att söka uppnå någon av de engelska öarna, där jag med säkerhet hoppades att få hjälp; men annorlunda hade ödet bestämt. På tolv grader aderton minuter latitud överföllos vi av en ny storm, som med samma våldsamhet drev oss väster ut fjärran från alla befarna vägar, så att om vi även räddades från att finna vår död i havet, vi dock svävade i fara att bliva uppätna av vildar, vilken föga angenäma utsikt låg oss vida närmare än att någonsin få återse vårt hemland.
I detta vårt trångmål ven stormen fortfarande med oförminskad styrka, då tidigt en morgon ropet »land» kom oss att springa upp på däck. Knappt hade vi emellertid hunnit dit förr än fartyget törnade på en sandbank med sådan häftighet, att vi trodde vår sista stund var kommen, och det så mycket mer som vågorna med rasande kraft slogo över fartyget. Vi skyndade oss åter ned under däck för att söka skydd så gott sig göra lät.
För den, som ej själv varit i samma belägenhet, är det icke lätt att fatta den fasa och förskräckelse, som i ett sådant ögonblick bemäktigar sig människans sinne. Vi hade ingen aning om var vi befunno oss; om vi blivit drivna till en ö eller till ett fastland; om det var bebott eller ej. Som stormen fortfor att rasa, ehuru nu med mindre styrka än i början, hade vi föga hopp, att fartyget skulle kunna undgå att slås i spillror. Endast om vinden genom något underverk plötsligt kastade om, var detta tänkbart. Sålunda sutto vi och betraktade varandra i stel förtvivlan, varje ögonblick väntande döden. Men fartyget höll ännu samman emot allt vad vi kunde vänta, och kaptenen sade, att stormen började avtaga.
Därmed var emellertid föga vunnet, ty fartyget hade blivit så fast inkilat i sanden, att man ej rimligtvis kunde hoppas att åter få det flott. Vår belägenhet var i sanning förfärlig; intet annat återstod för oss än att göra ett förtvivlat försök att rädda livet. Vi hade vid stormens utbrott en båt i aktern, men den hade blivit sönderslagen mot rodret och drivit ifrån oss. Nu fanns det visserligen en annan båt ombord, men huru få den i sjön? Här var dock ingen tid till funderingar, ty vi fruktade varje ögonblick att fartyget skulle sönderslås, några påstodo t. o. m. att detta redan skett.
Styrmannen och besättningen arbetade nu av alla krafter att få denna
