Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/541

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
537

minsta mån innebära någon lockelse för mig. Jag skulle vara glad att ännu en gång få njuta av umgänget med min familj, men världslig glans och storhet äro för mig såsom en rök, den där för alltid upphört att omtöckna mina sinnen.

— Men, min furste, invände jag, ni är måhända icke allenast bannlyst ifrån hovets nöjen och njutningar samt berövad all den makt och det inflytande, vilka ni fordom utövade, utan ni är säkerligen även i saknad av åtskilliga livets bekvämligheter, dem ni förut varit van vid — eder egendom är kanske konfiskerad och hela edert bo skingrat, varför ni torde lida brist på en mängd saker, som äro oundgängligen nödvändiga för tillfredsställandet av livets vanliga behov.

— Ah, genmälde han, så förhåller det sig visserligen, om ni betraktar mig såsom en furste eller en hög herre, vilken, så att säga, blivit bortskämd av livet och ställer vida högre fordringar på detsamma, än vad som är nödvändigt för hans anständiga bärgning. Men ni bör här icke anse mig såsom en furste, utan såsom en vanlig människa — en mänsklig varelse, som i intet avseende är skild från sina likar. Om min ställning betraktas ifrån denna synpunkt, så kan jag näppeligen komma att lida någon brist, med mindre jag skulle bliva hemsökt av sjukdom. Men låtom oss lämna dessa enskilda förhållanden och vända blicken till vår ställning i allmänhet på denna plats. Ni ser, vilket levnadssätt vi föra — vi äro här fem personer av rang och leva i fullkomlig tillbakadragenhet, såsom det anstår förvisade män. Vi hava lyckats rädda en liten del av vår förmögenhet, och denna omständighet befriar oss ifrån nödvändigheten att medelst jakt sörja för vårt uppehälle.

— Men huru förhåller det sig med de stackars soldaterna, som vistas på denna plats? frågade jag.

— Vad dem beträffar, svarade fursten, så hava de visserligen ej, såsom vi, någon enskild förmögenhet — om än så anspråkslös — att tillgå; men icke desto mindre är deras tillvaro lika bekymmerfri som vår. De jaga sobel och räv i skogarna, och en månads ansträngningar giva dem tillräckliga förtjänster för ett helt år. Ty jakten på sobel är en sysselsättning, som betalar sig synnerligen väl. Dessutom äro levnadskostnaderna i denna stad jämförelsevis billiga, varför vi icke hava någon svårighet att fylla våra behov. Således har jag härutinnan intet skäl att vara missbelåten med min ställning.

Det skulle bliva alltför vidlyftigt att här upprepa allt, vad denne verkligt store man sade i sina många samtal med mig; samtal, som för mig voro lika angenäma som lärorika. Emellertid framgick av varje hans yttrande, att hans sinne var höjt över det vardagliga och att han betraktade det mänskliga livets förhållanden i ett högre ljus. Man fann snart, att