548
rövare än soldater. Sådana voro de tvivelsutan också, fastän jag, som sagt, ännu i denna dag svävar i okunnighet .om, vilka de egentligen voro.
Vår sibiriske tjänare red bandet så nära, att han kunde göra sig hörd av dem. Här stannade han, svängde sin vita parlamentärflagga och ropade till dem. De svarade genast, men fastän karlen talade flera av landets dialekter, kunde han icke förstå ett ord av vad de sade. Efter att förgäves hava uttömt hela sin språkkunnighet, och sedan rövarna genom hotande åtbörder ådagalagt, att de hade ont i sinnet emot honom, återvände han till oss utan att hava vunnit någon upplysning om bandet eller dess avsikter. Vad dessa senare beträffar, så framgingo de dock tydligt nog av vad sedan hände.
Emellertid hade vår sibiriske vägvisare under sin misslyckade parlamentering gjort några iakttagelser, dem han meddelade oss i följande ordalag:
— På grund av deras klädsel förmodar jag, att de äro kalmucker eller tillhöra någon tscherkessisk stam, och av vissa tecken att döma finnas här många flera i närheten. Jag har dock aldrig förut hört omtalas, att dessa folkstammar gått så långt i norr. De bruka icke utsträcka sina strövtåg så fjärran från sitt hemlands gränser.
— Men känner ni då icke kalmuckernas språk? frågade jag.
— Nej, min herre, svarade han, jag har aldrig haft någon beröring med detta folkslag. Däremot är jag väl bekant med flera av de munarter, som talas av norra Sibiriens folkstammar, men att våra fiender icke tillhöra någon av dessa — därom är jag fullkomligt övertygad.
En timma senare gjorde rövarna en ny rörelse för att anfalla oss; de redo runt omkring den lilla skogsdunge, i vilken vi för tillfället befunno oss, för att finna någon öppning, där de kunde bryta in. Men då de sågo, att vi voro beredda att mottaga dem, drogo de sig tillbaka liksom för att överlägga. Vi beslöto emellertid att icke fortsätta resan för den dagen utan stanna och avvakta händelsernas utveckling.
Vår belägenhet var långt ifrån avundsvärd. Vi hade dock intet annat val än att förskansa oss så gott vi kunde och modigt se faran i ansiktet.
Den gamle portugisiske lotsen, som alltid visat sig vara en förträfflig rådgivare i brydsamma omständigheter, kom oss även nu till hjälp. Denne hedersman hade en sällsynt förmåga att klart och snabbt bedöma ställningen i kritiska ögonblick, och ju större faran var, desto lugnare och kallblodigare tycktes han bliva. Han förstod därjämte att elda det sjunkande modet hos sin omgivning och att på bästa sätt ordna ett framgångsrikt försvar. Med ett ord, ingen var så lämplig som han att bliva vår anförare i den efter allt utseende snart förestående striden.
Omkring fyrahundra meter framför oss strax till vänster om vägen låg
