Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/554

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

550

vad de önskade. Denna uppmaning hade emellertid ingen annan verkan, än att de med ökad hastighet närmade sig vårt läger. De redo rakt på skogsdungen, icke anande, att vi uppfört en barrikad, som kunde göra det svårt nog för dem att komma oss inpå livet.

Den gamle portugisiske lotsen, som vi enhälligt utsett till befälhavare, uppmanade oss att icke skjuta förr, än fienden befann sig på endast ett pistolskotts avstånd från oss.

— Ty det är nödvändigt, sade han, att vi taga så säkert sikte, att varje kula fäller sin man. Striden är ojämn nog i alla fall.

— Ni har rätt, min gamle vän, genmälte jag. Kommendera när ni vill, att vi skola giva eld.

Emellertid nalkades fienden allt mer och mer. De, som redo främst, befunno sig redan på tvänne spjutlängders avstånd från barrikaden.

— Ge — fyr! kommenderade vår general med stentorsstämma.

På en och samma gång föllo sexton skott in i de fientliga leden, och så väl hade vi siktat, att fjorton man av rövarbandet fingo bita i gräset. Dessutom blevo flera sårade, och det icke allenast ryttare, utan även många av deras hästar, ty var och en av oss hade laddat sin bössa med åtminstone tvänne kulor: Jag för min del hade lagt tre kulor i min musköt.

Rövarna blevo mäkta förfärade över detta oväntade mottagande och drogo sig omedelbart tillbaka på ett avstånd av vid pass fem hundra meter från oss. Utan dröjsmål laddade vi våra bössor ånyo för att vara beredda på ett nytt angrepp. Ty så snart fienden hunnit hämta sig från den första förskräckelsen, var det antagligt, att han med raseri skulle kasta sig över oss.

Då vi emellertid funno, att skurkarna allt fortfarande höllo sig på samma avstånd, vågade sig några av oss utom förskansningen för att hämta fyra eller fem hästar, vilka lugnt gingo och betade ett stycke ifrån skogsdungen, sedan deras herrar blivit skjutna. Vi granskade noga de döda och tyckte oss finna, att de voro tatarer; ehuru vi icke kunde vara säkra därpå.

Som läsaren lätt kan tänka sig, fingo vi icke en blund i ögonen den natten. Vi använde största delen av den till att ytterligare stärka vår ställning och barrikadera varje öppning mellan träden i den lilla skogsdungen. Dessutom turade vi om och höllo skarp utkik för att icke oförmodat bliva överrumplade. Allt var dock tyst och stilla i fiendens läger.

Vid dagens inbrott möttes våra ögon av en högst oangenäm syn. Då fienden icke vidare låtit höra av sig på kvällen, började vi hoppas, att han blivit modfälld av den första svåra motgången och kanske till och med uppgivit hela anfallsplanen. Men annorlunda hade ödet beslutit!

Vi blevo nämligen varse, att tatarernas antal ökats i betydlig grad under natten. Vår sibiriske vägvisares skarpsinne bedrog honom ej, då han av