552
— Om så är, att vi icke skola slåss, så kan jag åtaga mig att visa en väg, som leder i nordlig riktning härifrån till floden Petro. På denna väg skola vi tvivelsutan kunna rädda oss, utan att tatarerna märka det minsta, Men jag tyckte, att min herre fursten sade sig vilja slåss till det yttersta och alls icke vara hågad att draga sig tillbaka?
— Min bäste vän, svarade jag, ni har bedrövligen missförstått eder herres mening. Han är alltför klok för att älska striden för dess egen skull. Jag vet, att eder herre är en tapper man, ty det har han redan ådagalagt tydligt nog; men jag vet också, att han är tillräckligt förståndig att icke vilja kasta sig i en strid, där sexton man hava att kämpa emot femhundra, såvida icke en alldeles oundviklig nödvändighet tvingar honom därtill. Om ni fördenskull känner någon väg, på vilken vi möjligen kunna undfly denna överhängande fara, så hava vi ingenting annat att göra än att anförtro oss åt er ledning och lämna resten i Guds hand.
— Därest min herre giver mig befallning härom, svarade han, så ansvarar jag med mitt liv för, att jag skall kunna utföra, vad jag sagt.
Utan att förlora ett ögonblick vände jag mig till den unge fursten, sägande:
— Min furste, eder tjänare påstår sig kunna rädda oss ur vårt förtvivlade läge genom att föra oss på en omväg härifrån. Han vill dock ej företaga något utan på eder uttryckliga befallning. Jag vågar därför hoppas; att ni utan dröjsmål tillsäger honom att hålla sig beredd till uppbrott.
Den unge mannen var naturligtvis genast beredvillig härtill, och sedan han talat några ord i hemlighet med den sibiriske vägvisaren, gjorde denne sig i ordning för avresan, liksom ock vi andra. Sedan vi med största skyndsamhet vidtagit alla nödiga förberedelser, inväntade vi endast mörkrets inbrott. En stund efter solnedgången uppgjorde vi en väldig eld inom vår lilla lägerplats och hopade så mycket bränsle intill densamma, att vi med säkerhet kunde beräkna, att elden skulle hållas vid makt hela natten.
Genom denna krigslist hoppades vi kunna inbilla tatarerna, att vi fortfarande voro kvar på platsen. Utgången visade även, att vi icke bedragit oss häri, ty vi sågo aldrig mera till rövarbandet. Förmodligen ansågo de det fruktlöst att förfölja oss, då de på morgonen funno, huru grundligt de blivit dragna vid näsan.
Så snart det blivit så mörkt, att stjärnorna började framträda, förklarade vår sibiriske vägvisare, att tiden nu var lämplig för avfärden. Han hade icke velat, att vi skulle begiva oss av förr. Följaktligen satte vi oss i rörelse med alla våra hästar och kameler, allt under iakttagande av den yttersta försiktighet. Vår vägvisare red i spetsen för tåget och angav med aldrig felande säkerhet den riktning, vi hade att följa. Jag fann snart, att han vägledde sig efter polstjärnan.
