Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
53

något hopp. Jag tror det vara omöjligt att med ord uttrycka den överväldigande glädje, som bemäktigar sig en människa, vilken sålunda ryckts undan en säker död. Ej heller kan jag numera förvåna mig över det gamla bruket att åderlåta en missdådare, som med snaran om halsen får budskap om sin benådning: han skulle eljes överväldigas, ja, kanske dödas av den plötsliga glädjen.

Sedan jag något vilat mig, steg jag upp och började gå av och an på stranden, lyftande upp mina händer och görande tusen rörelser och åtbörder, vilka jag ej kan beskriva. Hela min varelse hade gått upp i denna enda känsla, att jag var räddad, räddad

»Jag var nu i land.»

Alla mina kamrater hade drunknat, ingen var vid liv mer än jag, och det enda spår jag någonsin fann av dem var tre hattar, en mössa och tvenne omaka skor.

Mina blickar sökte det strandade fartyget, som jag till följd av de höga sjöarna och bränningarna knappt kunde se, och det låg så långt borta, att jag med häpnad utbrast: »Barmhärtige Gud! Hur var det mig möjligt att uppnå stranden!»

Sedan jag vederkvickt mitt sinne med tanken på, vad som kunde lända mig till tröst i min belägenhet, började jag betrakta omgivningen och rådgöra med mig själv, vad jag nu först borde taga mig till. Vid denna lugna eftertanke avsvalnade snart min första glädje, och jag fann mig i själva verket försatt i ett fruktansvärt läge. Jag var genomvåt; hade inga kläder till ombyte; intet att äta eller dricka, och min enda utsikt var att antingen dö av svält eller bliva uppäten av vilda djur.

Det värsta av allt var dock, att jag icke ägde något vapen till vare sig