66
nära havet, vadan jag fruktade att det var osunt. Ett annat viktigt skäl var, att där icke fanns sött vatten i närheten. Följaktligen beslöt jag att uppsöka en hälsosammare och mera passande plats.
Jag uppställde flera fordringar på min blivande boningsort: först och främst, såsom jag redan omnämnt, ett hälsosamt läge och tillgång på friskt vatten; för det andra, skydd mot solhettan; för det tredje, ett tryggat läge mot rovgiriga varelser, det månde nu vara människor eller djur, och slutligen för det fjärde, utsikt åt havet, så att om himlen sände ett fartyg inom synhåll, jag icke skulle förlora detta tillfälle till räddning. Ty hoppet därom var jag ingalunda villig att uppgiva.
Under sökandet efter ett ställe, som fyllde dessa villkor, kom jag till en liten slätt, vilken utbredde sig framför ett lodrätt stupande bärg, uppifrån vilket ingen sålunda kunde överraska mig. I denna klippvägg var en liten fördjupning, som liknade ingången till en grotta, men någon sådan fanns där i själva verket icke.
På den grönskande slätten mitt under denna fördjupning beslöt jag uppslå mitt tält. Slätten var vid pass hundra meter bred och dubbelt så lång; den sträckte sig jämn som en matta framför min dörr och slutade framtill och på båda sidor i en skrovlig sluttning, som ledde ned till den flacka stranden. Den låg nord-nordväst om den branta bergväggen, som sålunda kastade sin skugga över min boningsplats nästan hela dagen, eller tills solen kom i väst-sydväst, då hon i dessa trakter är nära att dala.
Innan jag uppslog tältet, drog jag framför den omnämnda fördjupningen en halvcirkel med en radie av tio meter från klippan räknat och sålunda med en diameter av tjugu meter mellan båda ändarna.
I periferien av denna halvcirkel neddrev jag två rader starka pålar, tills de stodo fast orubbliga; deras övre tillspetsade ände höjde sig vid pass två meter över marken. De båda raderna stodo icke längre än en och en halv decimeter från varandra.
Därpå tog jag de stycken av kabeltåget, vilka jag avskurit ombord å fartyget, och inpassade dem ovanpå varandra ända upp till toppen emellan de båda raderna. Detta bålverk stöttades på insidan med andra pålar av omkring åtta decimeters höjd, vilka placerades i lutande ställning däremot. Inhägnaden var nu så stark, att varken människor eller vilddjur kunde genomtränga eller överstiga den. Men den hade också kostat mig ett styvt stycke arbete och erfordrat en rundlig tid; det svåraste var att hugga pålarna i skogen, forsla dem till sin plats och neddriva dem i marken.
Tillträdet till halvcirkeln förmedlades icke genom någon dörr utan genom en kort stege, med vars hjälp jag kunde komma över min palissad. Då jag var hemma tog jag in stegen efter mig, och nu ansåg jag mig fullkomligt skyddad mot hela världen, varför jag ock nattetid insomnade så
