78
tade det, ehuru det icke blev till min belåtenhet. Länge dröjde det dock icke, innan jag lärde mig avhjälpa bristerna.
7 nov. Det vackra vädret började bliva stadigt. Den 7, 8, 9, 10 och delvis den 12 (den 11 var enligt min räkning söndag) använde jag helt och hållet på förfärdigandet av en stol. Efter mycken möda lyckades det mig att få den tämligen hygglig, ehuru den icke var mig riktigt till behag. Jag tog också sönder den flera gånger, innan den blev färdig.
Anmärkning. Jag underlät snart att iakttaga söndagen, ty jag glömde att särskilt utmärka den på min påle, varför jag till slut inte visste när den inföll.
13 nov. Denna dag rägnade det ånyo till stor vederkvickelse för mig, ty hettan var tryckande och jorden förtorkad. Rägnet åtföljdes dock av ett förfärligt åskväder, varunder jag intogs av en livlig fruktan att förlora mitt krut. Så snart ovädret var över, beslöt jag fördela krutet i så många småpaketer som möjligt, på det att de icke vidare skulle råka i en dylik fara.
14, 15 och 16 nov. Under dessa dagar förfärdigade jag små fyrkantiga lådor eller askar, rymmande från ett halvt till ett kilo krut. Sedan jag fyllt dem, gömde jag dem på säkra ställen långt ifrån varandra.
Endera dagen sköt jag en stor fågel, vars kött var välsmakande; jag visste dock ej vad namn jag skulle giva den.
17 nov. Denna dag började jag urhålka klippan bakom mitt tält för att få större utrymme.
Anmärkning. Till detta arbete behövde jag nödvändigt tre saker: en hacka, en skovel och en skottkärra eller en korg. Jag upphörde därföre med mitt arbete och funderade på, huru jag skulle kunna avhjälpa denna brist och skaffa mig de nödiga verktygen. I stället för hackan gjorde jag bruk av järnstörarne, som voro ganska användbara ehuru svårskötta till följd av sin tyngd. Men svårare var det med bristen på skoveln, ty utan en sådan kunde jag ingenting uträtta, och jag visste ej, huru jag skulle bära mig åt för att göra en.
18 nov. När jag denna dag genomströvade skogen, fann jag ett sådant träd — eller liknande det — som man i Brasilien kallar järnträdet till följd av dess utomordentliga hårdhet. Efter mycket arbete och med fara att förstöra yxan, lyckades jag avhugga ett stycke, som var så tungt, att jag endast med stor svårighet kunde hemföra. det. Träets oerhörda hårdhet gjorde arbetet särdeles tidsödande och mödosamt, men småningom fick jag det äntligen till formen av en skovel eller spade, vars skaft var sådant som brukligt är i England. Men all den stund själva skoveln icke var järnbeslagen, kunde den icke hålla så länge som en vanlig spade. Den var emellertid användbar nog för mig, men jag tror icke, att någonsin tillverkningen av en skovel skett på sådant sätt eller tagit så lång tid.
Ännu var jag icke tillfredsställd, ty en skottkärra eller en korg fattades mig
