82
Jag medtog hem några ungar, som jag försökte uppföda och tämja, vilket ock lyckades. När de blevo äldre flögo de dock alla sin kos, måhända emedan jag icke vidare hade någon föda att giva dem. Ofta sökte jag dock reda på deras nästen och hemtog ungarne, vilka hade mycket gott kött.
Vid mina dagliga hushållsbestyr fattades mig en mängd saker, vilka jag i början icke trodde mig om att kunna förfärdiga. Så var ock verkligen förhållandet med en del; jag kunde t. ex. aldrig lära mig att banda en tunna, ehuru jag hade de båda förut omnämnda ankarne eller kaggarne till modell. Flera veckor ödde jag på dessa försök, men det var mig omöjligt att sätta in bottnen eller att hopfoga stäverna så tätt, att de höllo vattnet. Jag måste därföre snart övergiva all tanke på detta arbete.
Vidare var jag i största behov av ljus, ty så snart mörkret föll — vanligen vid sjutiden på eftermiddagen — var jag nödsakad att gå till sängs. Jag erinrade mig härvid den stora vaxkakan, av vilken jag gjorde ljus efter min rymning från Afrika, men nu hade jag icke den att tillgå.
Jag försökte hjälpa mig så gott jag kunde genom att förfärdiga en liten lerskål, som fick torka i solen och därpå fylldes med talgen efter de dödade getterna. En veke av drev fullständigade lampan, och nu hade jag ett ljus, som i brist på bättre var gott nog, ehuru dess sken icke kunde jämföras med skenet från ett vanligt ljus.
Då jag en dag letade efter något bland alla mina saker, träffade jag händelsevis på den lilla, förut omtalade säcken, som var fylld med korn till föda åt hönsen ombord å fartyget. Den lilla återstoden av kornet hade emellertid blivit förstörd av skeppsråttorna, så att jag inte kunde upptäcka något annat än skal och damm i bottnen av säcken. Som jag behövde den för ett eller annat ändamål, måhända att förvara krut uti, skakade jag ur den vid ena sidan av min barrikad alldeles under klippan.
Detta skedde strax före de redan omtalade rägnen, och jag fäste mig så litet vid denna i sig själv så obetydliga omständighet, att jag snart
