84
Jag trodde emellertid icke blott, att försynen på ett underbart sätt låtit dessa få stånd uppspira till min bärgning, utan även att många dylika funnos på andra ställen av ön. Jag genomströvade därföre alla förut av mig besökta delar av ön, letade noga överallt och särskilt vid foten av varje klippa för att finna mera, men givetvis utan resultat.
Till slut for det som en blixt för mitt minne, att jag just på detta ställe skakat ur kornsäcken, och nu var tron på underverk bortblåst. Ja, jag måste till och med bekänna, att då jag sålunda upptäckte sakens naturliga sammanhang, min tacksamhetskänsla mot den gudomliga försynen upphörde. Och dock: hade jag icke skäl att vara lika tacksam, som om ett under verkligen inträffat? Var det icke en försynens särskilda skickelse, att dessa tio eller tolv sädeskorn voro oskadade, medan allt det övriga blivit förstört av råttorna? Och likaså att jag tömde säcken på ett ställe, som skuggades av en hög klippa, där kornen kunde slå rot? Varhälst de annars vid denna årstid blivit nedmyllade, skulle plantorna förbränts av solen och sålunda blivit förstörda.
Man kan var förvissad om, att jag omsorgsfullt tog vara på varje korn av denna säd, då skörden i slutet av juni var mogen. Jag beslöt att ånyo utså alltsamman, hoppandes att med tiden få så stor mängd, att jag kunde baka bröd därav. Men först efter fyra år kunde jag tillåta mig att använda säden till föda, ehuru även då med största sparsamhet, för vilket jag längre fram i sin ordning skall redogöra. Första skörden gick alldeles förlorad för mig, emedan jag icke iakttog rätta såningstiden; jag sådde nämligen strax före den torra årstiden, så att ingenting kom upp. Härom mera längre fram.
Förutom detta korn hade jag såsom nämnt funnit tjugo till trettio risstånd, dem jag med omsorg skördade och bevarade. Jag använde detta sädesslag liksom kornet till att baka bröd av, ehuru jag även fann utväg att genom kokning tillreda det.
Men låt oss nu återvända till dagboken!
Som sagt arbetade jag utomordentligt strängt under denna tid av mellan tre och fyra månader för att få min barrikad färdig. Den 14 april slutade jag den, och för att komma in och ut använde jag en stege, på det att ingen dörr utifrån skulle röja min bostad.
15 april. Jag fullbordade min stege och reste upp den mot vallen. Då jag kommit upp på vallens krön, drog jag stegen efter mig och satte ned den på insidan. Jag hade nu en fullständig inhägnad, inom vilken jag hade utrymme nog; utifrån kunde ingen fiende nå mig utan att först överstiga barrikaden.
Dagen efter jag fått mitt bålverk färdigt, höll allt mitt arbete på att med ett slag förstöras, och själv var jag nära döden. Därmed förhöll sig sålunda:
Jag var just vid ingången till grottan bakom tältet sysselsatt med något arbete, då jag plötsligt blev förfärligt skrämd genom en i sanning fasansfull tilldragelse. Jag såg nämligen hurusom från taket i min grotta och från kanten
