88
Jag gick nu ut på strandbankarne så nära vraket jag kunde för att taga det i betraktande. Jag fann, att dess läge var märkvärdigt förändrat. Fören, som hitintills legat begraven i sanden, hade nu höjt sig åtminstone två meter, varemot aktern, såsom förut nämnts, blivit sönderslagen och bortförd av vågorna strax efter det jag sista gången besökte fartyget. I dess ställe hade nu hopat sig en sådan myckenhet sand, att där jag förut måst simma vid pass en halv kilometer för att nå fartyget, jag nu vid ebbtiden kunde gå ända fram til det.
Jag vart till en början överraskad av detta sakernas tillstånd, men drog snart den slutsatsen, att jordskalvet orsakat förändringen. Som emellertid fartyget genom denna katastrof blivit ytterligare söndersplittrat, fördes dagligen av vind och vågor alltjämt nya saker i land.
Jag övergav nu på en gång planen att flytta min bostad och funderade uteslutande över, huru jag på rimligt sätt skulle kunna bereda mig väg in i vraket. Dock fann jag, att någon framgång härutinnan svårligen var att vänta, enär hela fartygets inre var fyllt av sand. Som jag likväl av erfarenheten fått lära att aldrig misströsta om någonting, huru svårt det än vid första påseendet synes, beslöt jag att sönderstycka vraket och hemföra så mycket därav som möjligt, viss om, att det förr eller senare skulle bliva mig till nytta.
3 maj. Jag började med att genomsåga en tvärbjälke i fören, varefter jag så gott sig göra lät bortskaffade sanden från den högst liggande sidan. Tidvattnet var emellertid i annalkande, varföre jag för tillfället nödgades övergiva mitt arbete.
4 maj. Jag gick ut att fiska, men fick icke någon fisk, som jag vågade äta. Jag höll just på att tröttna vid min sysselsättning och gå hem, då jag äntligen fångade en ung delfin. Jag hade av kabelgarn gjort mig en lång metrev, men ehuru i saknad av riktiga krokar, fångade jag likväl tillräckligt med fisk för mitt behov. Jag brukade soltorka den och sålunda tillredd förtära den.
5 maj. Jag arbetade åter på vraket, genomsågade en bjälke och lösbröt trenne stora furuplankor ur däcket. Efter att hava sammanbundit dem, anförtrodde jag åt tidvattnet att föra dem i land.
6 maj. Jag arbetade fortfarande på vraket och lösgjorde flera järnbultar och andra pjäser av järn. Mitt arbete var tungt och jag var vid hemkomsten så uttröttad, att jag funderade på att helt och hållet övergiva vraket.
7 maj. Jag återvände dock ånyo dit, ehuru icke med avsikt att arbeta och fann, att vraket genom sin egen tyngd fallit sönder, sedan bjälkarna blivit genomsågade. Flera delar syntes färdiga att lossna, och lastrummet medgav nu en inblick — det var nästan fullt av vatten och sand.
8 maj. Jag begav mig till vraket och medtog en järnstör för att bända upp däcket, som nu var alldeles fritt från vatten och sand. Jag lösbröt tvänne
