över havet, som låg där så lugnt och spegelblankt framför mig, trängde sig dessa och dylika tankar på mig: Vad är väl jorden och havet, av vilka jag sett så mycket? Varföre hava de väl blivit skapade? Och vad är jag — — vad äro alla andra varelser, vilda och tama, människor och djur? Varifrån komma vi? Säkerligen äro vi alla skapade av samma outgrundliga Väsen, på vars bud himmel och jord, luft och vatten voro till. Och vem eller vad är detta Väsen?
Svaret blev helt naturligt: Det är Gud, som gjort allt detta. Och så trängde sig en ny tanke med kraft på mig: Om Gud har gjort allting, så leder och styr han även över allt; ty de Väsen, som kunde frambringa allt, måste även hava makt att styra och bestämma däröver. Och om så är, kan intet i hela världen hända förutan hans kännedom och vilja.
— Kan nu intet inträffa utan att han vet därom, så vet han ock, att jag är här och befinner mig i en förfärlig belägenhet, och om intet händer utan hans vilja, så har han också velat, att allt detta skulle övergå mig.
Mot dessa slutledningar fann jag intet att invända, varföre också den tanken att jag genom Guds vilja vore försatt i dessa omständigheter, med så mycket större eftertryck framställde sig för mig. Alla mina olyckor voro således
