de livet ur mig, tillade hon helt ängsligt — alldeles förgätande att där voro två små krukor, som hade både ögon och öron, och som på avstånd varit vittne till hela denna scen.
— Det lovar jag visst, det. Men vad i alla dar är detta? utropade Ariadne och spratt häftigt till vid ljudet avsteg och högljudda röster, som hastigt närmade sig därnerifrån.
— Det är gossarna! Göm undan nålen! Syns mina öron? Säg inte ett ord därom! viskade Rosa och skyndade att undanröja alla spår av missgärningen för kusinernas skarpa blickar.
Där kommo de nu hela raden från en kastanjeplockning och hade med sig sin rika skörd, ty de redogjorde alltid noga för Rosa och erlade skatt åt sin drottning på det mest storartade sätt.
— Å, så mycket ni fått, och så stora! Nu ska vi riktigt ha oss ett trevligt kalas och steka dem efter teet, ska vi inte det? sade Rosa och körde ned båda händerna i en stor påse med glänsande, bruna kastanjer, under det att gossarna helt ogenerat hälsade på Ariadne.
— De här ä plockade enkom för din räkning, Rosa; jag har tagit varenda en själv, och det är riktiga praktexemplar allesammans, sade Mac och räckte henne en påse, innehållande ett par kannor eller så omkring.
— Du skulle ha sett gamle Mac när han jagade efter dem. Han föll pladask ned från trädet och skulle ha brutit den välsignade gamla nacken av sig, om inte Archie hade fått tag i honom, anmärkte Steve, där han helt vårdslöst kastade sig ned i en länstol.
— Nej, det börjar bli mörkt, så det är bäst att jag beger mig av, annars blir väl mamma orolig, sade Ariadne och steg helt hastigt upp, ehuru hon hoppades att hon skulle bli kvarbjuden till kastanjestekningen.
Men ingen bad henne, och under hela tiden, medan hon klädde på sig och pratade med Rosa, telegraferade gossarna till varandra den bedrövliga omständigheten, att någon måste följa den unga damen hem. Ingen av dem kände sig dock nog hjältemodig att vilja uppoffra sig, till och med den artige Archie sökte draga sig undan och sade till Charlie, då de helt lugnt smögo sig ut i rummet bredvid:
— Jag behöver inte alltid vara kavaljer. Steve kan gärna visa sig artig och följa den där lilla fjollan hem.
— Ja, inte få de mig till'et! svarade prinsen, som inte kunde med miss Blish därför att hon koketterade för honom.
— Nå, så skall väl jag göra det då, sade onkel Alec och gick
