— Jag kan väl inte få se henne?
— Nej, det är väl inte att tänka på så här dags på natten och när vi äntligen ha fått henne att somna.
Mac öppnade munnen för att säga någonting mera, då en stark nysning helt oförhappandes kom över honom, så att hela huset genljöd därav.
— Varför kvävde ni den inte? sade Phebe förebrående. Jag är övertygad, att ni har väckt henne.
— Inte kunde jag det, den kom så häftigt över mig. Men det var bara min vanliga tur! mumlade Mac och vände sig mot dörren för att gå, innan hans olycksbringande närvoro kunde hinna förorsaka mera skada.
Men en röst däruppifrån ropade sakta: — Mac, kom upp, Rosa vill träffa dig.
Och med ett språng var han uppför trappan, där hans onkel väntade på honom.
— Vad är det, som för dig hit vid denna tid, min gosse? frågade doktorn viskande.
— Charlie sade, att det var mitt fel, och att om hon dör, så har jag dödat henne. Jag kunde inte få en blund i mina ögon, och därför gick jag hit för att få höra hur hon mådde. Det är ingen som vet om det mer än Steve, sade han, med så mycken oro i både blick och röst, att doktorn ej hade hjärta att banna honom.
Doktorn hann ej säga något mera, ty en svag röst ropade: — Mac! — och doktorn viskade blott till honom: — Dröj ett ögonblick inne hos henne för att göra henne till viljes, och gå sedan igen, ty jag vill äntligen ha henne att sova. Och därmed förde han in honom i Rosas rum.
Det ansikte, som vilade på kudden, såg mycket blekt och barnsligt ut, och det leende, som välkomnade Mac, var mycket svagt, ty Rosa var i högsta grad utmattad och medtagen av plågorna, men hon kunde dock ej finna ro, förrän hon fått säga sin kusin några vänliga, tröstande ord.
— Jag kände igen din lustiga nysning, och jag gissade, att du hade kommit för att höra hur jag mådde, fastän det är så sent. Var inte orolig, jag är bättre nu, och det är mitt fel, att jag blev sjuk, inte ditt, ty jag behövde inte ha varit så dum och väntat i kölden, fastän jag hade sagt, att jag skulle göra det.
Mac skyndade att förklara saken, att överhopa sig med förebrå-
