upp hennes nya skärp, som hon var så stolt över. I samma ögonblick spännet gick upp öppnade sig skärpet flera tum, ty det var henne omöjligt att återhålla den ofrivilliga suck av lättnad som rakt motsade hennes ord.
— Å, inte visste jag, att det satt så hårt! Det har aldrig känts det ringaste trångt. Men det är inte underligt, att det öppnar sig, när jag flåsar på detta vis; det har jag aldrig gjort förr, ty jag brukar aldrig springa, förklarade Rosa, något snopen vid denna upptäckt.
— Ja, jag ser, att du fyller dina lungor till hälften med luft varje gång, och därför kan du begagna denna orimliga tingest, utan att du känner det. En sådan idé att tränga in ett litet ömtåligt liv i ett trångt bälte av läder och stål just vid den tid, då det bör växa och utvidga sig! sade doktor Alec, betraktande bältet med ogillande min, under det han till Rosas stora förtvivlan framflyttade spännet flera hål. Hon var nämligen mycket stolt över sin smärta figur och gladde sig dagligen åt att hon ej var så tjock om livet som Luly Miller, en för detta skolkamrat, vilken förgäves sökte att klämma ihop sig och bli smalare.
Doktor Alec hade svårt att avhålla sig från att skratta, men han sade dock helt allvarsamt:
— Rosa, du är fåfäng!
— Jag är rädd att jag är det, onkel, svarade Rosa sakta och ännu helt röd samt med bortvänt ansikte.
— Det är ett svårt fel, sade onkel Alec och suckade, liksom om han vore helt bedrövad över den sorgliga upptäckten.
— Jag vet det nog, onkel, och jag försöker att inte vara det. Men man smickrar mig, och jag kan ej låta bli att tycka om det, ty jag tror verkligen, att jag inte är frånstötande.
Detta sista yttrande och den löjliga ton, med vilken det sades, var för mycket för onkel Alec, som till Rosas stora lättnad brast ut i skratt.
— Jag är fullkomligt av samma tanke, och på det att du må bli ändå mindre frånstötande, vill jag att du skall växa upp till en lika vacker flicka som Phebe.
— Phebe! utropade Rosa och såg så förvånad ut, att hennes onkel var nära att brista ut i skratt på nytt.
— Ja, Phebe, ty hon har vad du saknar — en god hälsa. Om ni, små flickor, bara kunde lära er att förstå vad verklig skönhet är och låta bli att snöra och svälta och pina ut er, så skulle ni före-
