skärp kring livet och tagit på sig en den allra grannaste scharlakansröda jacka, broderad med en gyllene sol på ryggen, en silvermåne fram och stjärnor av alla storlekar på ärmarna. Ett par turkiska tofflor prydde hennes fötter, och halsband av ambra, koraller och filigransarbete hängde omkring hennes hals. I ena handen höll hon en luktflaska och i den andra en aromatisk ask full med orientalisk konfekt.
— Jag förefaller mig som en flicka ur »Tusen och en natt» och väntar bara att finna en förtrollad matta eller en underbar talisman någonstädes. Jag vet bara inte, hur jag någonsin skall kunna tacka dig för alla dessa förtjusande saker, onkel! sade hon, avbrytande sin dans och munterhet, liksom om hon helt plötsligt kände sig nedtryckt av tacksamhet.
— Jo, det skall jag säga dig — genom att lägga bort den svarta dräkten, som redan blivit begagnad alltför länge för ett sådant barn som du, och i stället nyttja de vackra kulörta kläder, som jag medtagit åt dig. Det skall krya upp både dig och det här gamla allvarsamma huset. Tror du inte det, tant?
— Jag tror att du har rätt, Alec; och det är en lycka, att vi ännu ej börjat med hennes vårdräkt, ty Myra tyckte, att hon icke kunde begagna någon annan färg än gredelint ännu, och det är hon alldeles för ung till.
— Låt mig bara få säga miss Hemming hur somliga av dessa saker skola göras. Ni ska bli förvånade över, hur väl jag har reda på fruntimmerstoaletten och förstår mig på både att skära snodder och pipa fållar och krusa ut armhål, sade onkel Alec och betraktade med en kännares min den hög med kläde, siden och nättelduk, som låg där. Tant Peace och Rosa skrattade så, att han ej fick tillfälle att vidare utveckla sin skicklighet. När de slutat skratta, sade han helt godmodigt:
— Ja, det där var bra! Ett och annat sådant där gott skratt, och du skall få se, att skärpet snart ej mera skall vara för vitt. Gå på du och skratta, min flicka lilla, och jag skall gå till mitt arbete igen, annars blir jag aldrig färdig.
— Jag kunde verkligen inte låta bli att skratta åt hans »pipade fållar» och »utkrusade armhål», sade Rosa och vände sig åter till sin koffert efter det uppfriskande skrattet. Därefter tillade hon helt allvarligt: Men vet du, tant, allvarsamt talat tycker jag, att jag inte borde ha så många vackra saker. Det går väl inte an, kan jag
