Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

som om de voro färdiga att slunga henne upp i taket; stridsyxorna svängdes över hennes huvud, som om de ville krossa henne, ett brokigt sammelsurium från alla världens delar fyllde hennes knä, och sju pojkar talade på en gång till henne med höjda röster och största livlighet.

Men detta behagade henne; ja, det var riktigt i hennes smak, och hon satt där så leende och beundrande och förklarande, utan att det ringaste låta störa sig av oväsendet, som dock tvingade Rosa att hålla för öronen och förmådde onkel Alec att hota med ögonblicklig flykt, »om inte oljudet snart upphörde». Denna hotelse åstadkom ett stillestånd, under vilket onkel emottog de hjärtligaste tacksägelser, medan tanten å sin sida fick ett och annat litet förtroende.

Att sitta med huvudet lutat mot tant Jessies bröst tycktes Rosa så gott och lugnande, att hon förblev i denna ställning helt stilla, tills en liten röst ropade:

— Mamma, tror du inte, att Pokey skulle tycka om att få några av mina snäckor? Rosa gav Phebe några av sina vackra saker, och det var mycket snällt av henne. Får jag, mamma?

— Vem är Pokey? frågade Rosa och lyfte nu upp sitt huvud nyfiken att få veta vem som var ägare av det konstiga namnet.

— Det är min lilla docka. Vill du se henne? frågade Jamie, på vilken historien om Rosas godhet emot Phebe, som han hört omtalas, gjort djupt intryck.

Jamie kom tillbaka. Hans docka var helt enkelt en liten flicka på fyra år, som kom insättandes så fort hennes små tjocka ben förmådde bära henne, och styrande kosan rakt fram till snäckorna grabbade hon tag i så många hennes små händer kunde rymma. Därpå sade hon skrattande, så att de vita tänderna lyste fram ur hennes mun likt en rad glänsande pärlor:

— Allihopa Temmies och mina, alla Temmies och mina!

— Det är min docka. Är det inte en liten söt docka? frågade Jamie, helt stolt betraktande henne med händerna på ryggen och benen långt skilda från varandra, en manlig ställning, som han antagit efter sina äldre bröder.

— Jo, det är en liten rar docka, sade Rosa, helt förtjust åt den nya leksaken.

Men Pokey sprang nu ifrån sina snäckor och började riva och krafsa i allt samt undersökte det ena efter det andra, tills Archie slutligen kom över henne, då hon höll på att suga på hans fint ut-