Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

mängd kinesiska komplimanger, vilkas betydelse skulle ha roat henne ännu mera än orden, om hon hade förstått dem.

Det var en alldeles förtrollande pjäs, och hon skulle troligen ha viftat av och an med den hela eftermiddagen, till Funs stora belåtenhet, om inte doktor Alecs uppmärksamhet helt hastigt blivit fästad vid henne, därigenom att en fläkt från den stora solfjädern blåste håret i hans ögon och påminde honom att tiden var inne för dem att begiva sig hem. Alltså blev den vackra servisen åter inpackad, Rosa vek ihop sin solfjäder, och sedan doktor Alec stuvat in i sina fickor åtskilliga paket med utvalt te till de gamla tanterna, togo de avsked. Fun See hälsade dem med de »tre bugningarna och de nio knackningarna», såsom de i hans hemland hälsa sin kejsare eller »Himmelens son».

— Det här är inget dumt sätt att studera geografi, eller hur? frågade onkel Alec.

— Nej, det är ett mycket trevligt sätt, och jag tror verkligen att jag har lärt mer om Kina i dag än på alla mina lektioner i skolan, ehuru jag brukade rabbla upp mina svar i ett enda andetag. Ingen förklarade något för oss, och allt vad jag kommer ihåg är att te och silke komma därifrån, och att kvinnorna ha mycket små fötter. Jag såg just hur Fun betraktade mina, han måste ha tyckt att de voro stora som hus, svarade Rosa och såg med ett visst förakt ned på sina bastanta skodon.

— Vi ska ta fram globen och kartorna, så du får se hur jag har rest, och jag skall göra mina resebeskrivningar med detsamma. Det blir ju nästan som om du själv vore ute och reste.

— Jag tycker att du skulle ha riktigt tråkigt här hemma, onkel, då du är så förtjust i att resa. Vet du, tant Plenty säger, att hon är säker på, att du far din väg igen om ett år eller par.

— Det är mycket troligt.

— O, onkel! Vad skall jag då taga mig till? suckade Rosa i en ton av förtvivlan, som kom onkel Alecs ögon att lysa av glädje, då han svarade:

— Nästa gång jag reser, tar jag mitt lilla ankare med mig. Hur skulle du tycka om det?

— Verkligen, onkel?

— Ja, verkligen, Rosa.

Rosa gjorde en rörelse av förtjusning, vilken kom båten att vicka på ett sätt som snart lade band på hennes häftiga glädje.