därute och tant Jane håller sina föreläsningar däruppe, sade onkel Alec, sedan sista månadens räkenskaper hade blivit avslutade och en ny sida var börjad.
Rosa tyckte mycket om att läsa högt. Hon tog därför fram Nicholas Nickleby och läste med nöje för honom det kapitel, där det förekommer, huruledes misserna Kenwigs taga sin första franska lektion. Hon bemödade sig att läsa så bra som möjligt, ty hon visste att hon blev kritiserad, och önskade att hon ej måtte bliva ansedd lika oskicklig i detta som i allt annat.
— Skall jag fortsätta, onkel? frågade hon helt blygt, när kapitlet var slut.
— Ja, om du inte är trött, min vän. Det är ett nöje att höra dig, ty du läser verkligen utmärkt bra, ljöd svaret, som fyllde hennes hjärta med glädje och stolthet.
— Tycker du verkligen det, onkel? Vad det gläder mig! Pappa lärde mig att läsa, och jag läste ibland högt för honom flera timmar å rad; men jag trodde, att han kanske var road därav därför att han höll så mycket av mig.
— Det gör jag också; men du läser verkligen ovanligt väl, och det gläder mig, ty detta är en sällsynt talang, som jag sätter högt värde på. Kom hit och sätt dig i den här låga, bekväma stolen, så ser du bättre och jag kan komma åt att rycka dig litet i lockarna, när du läser för fort. Jag ser, att du kommer att bli en stor tröst såväl som en stor heder för din gamla onkel, Rosen min.
Och onkel Alec drog henne intill sig med en så faderlig blick och ton, att Rosa kände att det skulle bli henne lätt att lyda honom, då han så väl förstod konsten att både berömma och tadla i rättan tid.
Ännu ett kapitel var just slutat, när ljudet av vagnshjul underrättade dem att tant Jane ämnade begiva sig hem.
Innan de hunno gå emot henne, visade hon sig i dörren, liknande en mumie, där hon stod insvept i sin regnkappa, och lornjettglasen lyste fram ur hennes stora väderhuva som ett par kattögon.
— Alldeles som jag väntade mig! Kelande och klemande med flickan och låtande henne sitta sent uppe och läsa sådant där skräp. Jag hoppas, att du fattar vikten av det ansvar, du åtagit dig, Alec, sade hon, ej utan en elak tillfredsställelse över att ha fått se denna sakernas upp- och nedvända gång.
— Ja, jag tror mig ha ett ganska klart medvetande därom,
