Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

kan du sitta och se på hur vi arbeta, sade Archie, vilken som vanligt gjorde »les honneurs».

— Rosa kände på sig — som Dolly brukade säga — att det var något i luften, och ville nödvändigt bege sig åstad med detsamma. Nå, vad skulle jag väl göra annat än ta henne med mig, och jag skulle mycket väl ha kunnat hålla henne ur vägen ännu en timme, om inte er stekta fisk hade förrått er, förklarade onkel Alec, vilken redan förbytts från den grymme Robinson till den godmodige onkeln.

— Nej, den här platsen tycks vara något fuktig, så det är allt bäst jag stiger upp igen, sade Rosa, sedan munterheten något lagt sig.

Vips kom en hel mängd händer och hjälpte henne upp, och Charlie sade, i det han med en åra bredde ut simbyxorna i gräset:

— Vi togo oss en riktigt trevlig simning före middagen, och jag sa åt pysarna, att de skulle breda ut de här tingestarna till torkning. Jag hoppas att du också tagit med dig din simdräkt, Rosa, så ska vi ha riktigt muntert och lära dig att dyka, flyta och trampa vatten.

— Jag har inte med mig någonting, började Rosa, men blev avbruten av »pysarna» — annars Will och Geordie — vilka kommo kånkande på det stora byltet, som blivit så illa tilltygat i fallet, att en simdräkt av röd flanell släpade därur på ena sidan och en liten blå kamkappa på den andra. De stora knölarna visade sig vara en kamnecessär, ett par galoscher och en silverbägare.

— O, den där knipsluga Phebe! Detta var då hemligheten, och hon packade ihop alla dessa saker, sedan jag hade gått ned till båten, utropade Rosa med strålande ögon.

— Någonting måtte visst ha gått sönder i paketet, ty en bit glas föll ur det, anmärkte Will, i det de nedlade det stora knytet för hennes fötter.

— Nå, en flicka skulle inte kunna gå någonstans utan att ha en spegel med sig. Så många vi än äro, har dock ingen av oss medtagit någon sådan, yttrade Mac med manligt förakt för den kvinnliga fåfängan.

— Jo, sprätten har en med sig; jag överraskade honom, där han stod och fiffade sin peruk bakom träden, då vi hade badat, inföll Geordie, i det han hånande pekade på Steve, vilken dock tvärt nedtystade honom genom ett slag på huvudet med en trumpinne, som han just hållit på att gnida av.

— Kom, kom, ni lata slynglar, och börja genast att arbeta igen,