Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Ja, det må nu vara, att du trotsar dem, men du har blivit så morsk, att jag är rädd, att det inte dröjer länge innan du trotsar mig med, och hur går det då?

— Nej, det gör jag visst inte! Jag skulle inte våga, ty du är ju min förmyndare och kan låta sätta på mig tvångströja, när du behagar, svarade Rosa och skrattade honom rakt i ansiktet, ehuru hon på samma gång smög sig närmare intill honom med en åtbörd av förtroende, som var glädjande att se.

— Så sant jag lever, Rosa, jag börjar känna mig ungefär så som den där mannen, som köpte en elefant och sedan inte visste, vad han skulle göra med den. Jag trodde att jag hade fått en liten kelgris att roa mig med på min ålderdom, men så rakar du upp och blir lång som en bönstör, och ett, tu, tre, har jag fått mig en liten egensinnig kvinna på halsen i stället. Jo, det är just en trevlig belägenhet för en man, och en onkel till!

Doktor Alecs komiska bekymmer blev, för tillfället åtminstone, skingrat genom en dans av tomtar på gräsplanen, där barnen med kulörta lyktor på sina huvuden hoppade omkring som lyktgubbar, vilket var ämnat till den sista överraskningen på denna betydelsefulla dag.

När Rosa gick till sängs, fann hon att ej heller onkel Alec hade glömt henne, ty på bordet bredvid hennes säng stod en liten fint arbetad ställning med två miniatyrporträtt, infattade i sammet. Hon igenkände båda och stod och betraktade dem, tills hennes ögon fylldes med tårar, vilka voro både ljuva och smärtsamma. Det var nämligen hennes föräldrars porträtt, väl kopierade efter tavlor, som dagligen blevo allt mera bleka och fördunklade av ålder.

Hon sjönk slutligen ned på knä framför dem, kysste det ena efter det andra och sade med högtidligt allvar i röst och blick:

— Jag skall allvarligt sträva till att min levnad må bli sådan, att ni en gång med glädje må kunna återse ert barn.

Detta var Rosas aftonbön på hennes fjortonde födelsedag.

Två dagar därefter reste familjen Campbell hem. Sällskapet var nu ökat, ty onkel Alec var körsven, och Kitty Cornet blev buren i parad i en korg, tillika med en flaska mjölk, några smörgåsar och ett leksaksfat att dricka ur. En mattbit att ligga på fattades henne ej heller, och där låg hon och stack ut sitt lilla huvud emellanåt på det mest graciösa sätt.

Det blev ett fasligt kyssande och omfamnande, viftande med näsdukar och avskedstagande av alla slag, när de skulle fara. Och till