Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

derns föreskrift att ha till hands bakom kulisserna, gömt under det blänkande pilkogret — och nu snöt sig Amor.

Aftonen slutades för övrigt på allt sätt glatt och tillfredsställande. Jag var till och med behjälplig vid uppassningen, och när allt var slutat och tullförvaltaren med ett hjärtligt handslag tackat mig för allt besvär och frun klappat mig på kinden, med den försäkran, att hon riktigt gjort ett fynd i sin snälla Arnman, gick min tjänstaktighet ända därhän, att jag samlade in allt silvret, släckte ljusen i lampetterna och slog alla vinslankar tillsammans i en kruka, som jag sedan satte in i handkammaren, ty sådant vin begagnar frun till soppa, efter vad hon sagt mig.

Då alla mina mångfaldiga göromål voro slutade, smakade det bra att få lägga sig. Jag hade icke haft en riktig sömn på åtta dygn.

Dagen efter högtiden fick jag en vacker silkeshalsduk, som frun själv fållat åt mig. Med den har hon riktigt bundit fast mig, ty nu läser jag var morgon med den ohjälplige Lars, och har jag honom att tvätta, borsta och kamma sig, liksom hela min välfärd berodde på att göra folk av den självsvåldige pojken! Jag till och med kommer ihåg näsduken, vilken jag tror han aldrig haft i minnet mer än den gången, då han fått tillsägelse att lämna den ifrån sig.

Mor finner således att jag ”loverat, till dess vinden blev god”.

Men nu är det väl icke för tidigt att tala om det lilla gula huset och dess hyresgäster. Därinne, i samma gröna kammare, där mina kära föräldrar bott, står nu en liten spjälsäng med brunrosiga kattungsgardiner, och ägarinnan därtill är Karlmarkens änka. Mor misstog sig alldeles, då mor trodde, att Karlmarkens icke visste vem de hade att tacka för att de fingo behålla sitt gods. De anade det ganska väl, men de voro för grannlaga att våga uttrycka

111