Den stackars gossen erhöll all den hjälp hans belägenhet krävde, under det alla om varandra frågade: ”Vem är du? Varifrån kommer du? Äro ni flera?” Men deras frågor blevo obesvarade: gossen endast skakade på huvudet och pekade med en stel rörelse västvart.
Gubben Haraldsson fattade sin hatt. Han tycktes tveka mellan begäret att avbida någon underrättelse av gossen, som småningom började komma sig, och lusten att själv därute höra efter vad som kunde vara å färde.
— Är du ensam bärgad eller finns där flera som behöva hjälp? sade Birger.
— Kapten, min kapten! utbrast ynglingen.
— Din kapten, säger du — var lämnade du honom?
— Min kapten, utbrast ynglingen på nytt, hjälp, hjälp — han är ute på vraket!
— Är det nära intill? inföll Haraldsson och nalkades dörren.
— Ja, kom, kom, låt oss gå! sade den unge sjömannen. Kapten står ensam på vraket. Vi stötte på Paternosterskären, och det är ju icke så långt dit. Besättningen drev i storbåten, ända tills den kantrade här vid klippan. Mina stackars kamrater, utbrast han gråtande, ingen av dem kunde bärga sig. Nå, så övergåvo de ju också kapten! Jag ville bli kvar, men han själv kastade mig ned i båten. Låt oss skynda! Ni har väl folk och båtar här?
— Hå, hå, vid Paternosterskären! upprepade Haraldsson med isande lugn, som var otillgängligt för deltagande. Dit går ingen båt från Tistelön i sådan västlig storm. Du skall veta, pojke, tillade han, i det han åter tog av sig hatten, att sådant vore vanvett.
Med en åtbörd av förtvivlan böjde ynglingen sitt huvud. Det syntes, att han själv inom sig var övertygad om omöjligheten att arbeta mot sjögången.
— Ja, det är tyvärr ogörligt att komma ut i natt! sade Bir-
