från Anholt. I går afton gick förtoppen över bord, och vi kunde omöjligt sätta upp en ny, ty skutan hotade också att slingra stormasten ifrån sig, och därför kunde vi icke heller hålla uppe. Kapten tänkte allt söka hamn. Han tyckte det var harmligt, och vi skulle försöka att hålla sjön tills stormen gav sig. Då det blev dager i morse, tyckte vi också, att skadan på förmasten icke var så farlig, men på eftermiddagsvakten kom en tjocka, så att en ej kunde se hand framför sig.
— Det värsta var, att en sjö bröt sönder nakterhuset och förstörde både lampa och kompass. Vi sökte hålla upp från Paternosterskären, där kapten sa, att vi efter hans räkning skulle vara, men rortaljan sprang; och då fartyget vände sidan till, bräcktes stormasten och gick över bord. Vi måste nu kapa, men när hon varken lydde styret eller mera kunde bärga sig för störtsjöarna, började vi driva. I solnedgången stötte vi på. Vid första stöten gick också fockmasten. När vi kastade däckslasten i sjön, blev storbåten lösryckt och åkte ned på babordsrelingen, så att vi hade lätt att få den i sjön, då skutan gjorde en överhalning. Till all lycka hade kocken surrat fånglinan om spelet, så att båten icke gick ifrån oss. Fartyget begynte genast att hugga och bröt sönder bogen. Vi försökte väl att fira ut ett ankare akterut, men sjön körde oss allt högre upp på grundet, och hon arbetade hela botten i stycken. Då ropade styrman, att vi skulle lämna vraket och bärga oss i storbåten. ”Ja, så får ni gå”, sade kapten, ”men jag blir kvar så länge här finns en planka i behåll”… Herrskapet må veta, att min kapten är en karl, han, avbröt Petter sig själv med en viss stolthet, som kan segla; och när han tar in rev, då blåser det värre än själva hin!
— Den här gången tyckes han ha gjort klokast, om han revat i tid! inföll Haraldsson.
— Ja, i dag hade vi revat! fortsatte Petter. Vi hade alla segel fast, utom förmärs, och det var bottenrevat. Men se, när skutans timme är slagen, då hjälper varken rev eller manöver.
