— Där ligger det! fortfor Petter Lindgren bestämt… Ser ni icke något grönt?
— Min själ, är det icke liksom en grön buske mitt ibland isstyckena! anmärkte en av karlarna.
— Det är gångspelet! ropade Petter… Och där bredvid står kapten.
— Sannerligen, inföll Birger, som ansträngt hela sin synförmåga, det liknar sig till ett vrak… Håll ut, gossar, friska tag! Och med kraftfulla årtag tvingades båten att skära de skummande böljornas kammar.
Birgers uppmärksamhet följde med spänd väntan de alltmera urskiljbara delarna av vraket. Det gröna gångspelet ser jag väl, yttrade han till Petter, men icke syns där någon människa. Däcket lär ännu till största delen vara helt, men relingarna äro borta.
— Ja, men nog kan kapten vara där ändå! inföll Petter med ångest. Jag känner på mig, att han är där.
Rodden fortsattes, och mellan is och bränningar uppnådde äntligen båten det nakna vraket. Allt, som ger ett skepp dess luftiga prydlighet, allt det poetiska i den flytande skapnaden, människosnillets och beräkningarnas mästerstycke, var borta, var ett rov för de stormande vågorna; och på det rymliga däcket, som nu ensamt utgjorde hela vraket, höjde sig det gröna gångspelet.
Där däcket satt fast, inkilat mellan tvenne klippor, bildade det ett litet lä, varest båten lade till; och knappt rörde fören av farkosten vid vraket, innan Petter Lindgren med ett språng kastade sig upp och flög till spelet, varifrån han uppgav ett glädjerop. — Kapten är här, kapten är här! utropade han.
En man låg verkligen fastsurrad vid spelet, men livlös, och det syntes tydligt, att han använt sina sista krafter att slingra ett tåg om sin midja för att sålunda hålla sig kvar. Det var en ung man. De bleka anletsdragen skuggades av ett mörkt tjockt hår, och de stelfrusna lemmarna röjde kraftfulla former.
