sig till Birger, sade han: — Jag har säkert er hjälp att tacka för min räddning?
— Nej, jag har blott kunnat bidraga därtill! svarade Birger. Denne raske gosse har kapten egentligen näst Gud att tacka för sitt liv. Det är han, som visat oss vägen.
— Jaså, Petter! sade kaptenen och såg på ynglingen med en lång, varm blick. Men dina kamrater, Petter!
— Kapten, de blevo allesammans borta!
Birger stödde kaptenen, vilken rest sig upp på benen. — Ni kan nästan gå nu! sade han. Får jag bjuda er till ett varmare rum, där min far jämte min hustru och syster med otålighet vänta att få se vår gäst?
Kaptenen kastade en blick på sin våta kavaj, men Birger visade honom en torr klädedräkt och nödigt linne, varmed Anton nu inträdde.
— Se, min bror har sörjt för den saken, Men vi skola gå förut — kapten är bäst belåten med en van tjänare.
— Jag tackar! yttrade Rosenberg med en förbindlig böjning på huvudet åt Anton, som lade kläderna bredvid honom. En skeppsbruten man får lov att utan omsvep begagna sig av den välvilja, som erbjudes honom.
— Jag hämtar kapten om en stund! sade Birger och lämnade rummet med Anton, vilken, ehuru som vanligt fåordig, likväl med synbart deltagande fäste sig vid detta avbrott i sin tröga overksamhet.
— Petter, sade kaptenen, jaså, det var du, som uppmanade det här hederliga folket att frälsa livet på mig! Jag undrar just om jag någonsin får navigation riktigt in i din dumma skalle. Eljest kunde du nog bli en duktig sjöman… Men vad står du där och gapar på? Du märker ju nu, att jag lever. Hjälp mig hellre med de där kläderna och laga, att jag ser någorlunda ut som folk.
126
