hans hjärta med lika mycken sällhet som hans huvud med bekymmer.
Att vara älskad, älskad! Rosenberg tog om ordet flera gånger. Han hade aldrig förr älskat och ej heller talat om att älska, sedan den tiden han i grammatiken omtuggade detta verb. Men vilken skillnad att upprepa det för rektorn och att nu sakta viska det, liksom det kunnat höras av henne, som han ägnade sin dyrkan!
Men hur det var, började han slutligen finna sitt nya tillstånd litet orimligt, ty oaktat det klokaste och bästa hans förnuft sade honom om omöjligheten att få äga Gabriella eller för närvarande ens eftersträva det, ropade ändå en röst oupphörligt inom honom: Jag älskar henne!
— Jag blir tokig av den här leken! utbrast han slutligen, sprang upp, öppnade fönstret och lät den skarpa sjöluften blåsa på de heta kinderna.
— Se så, detta är skönt. Blir vattnet bara öppet och jag får mig en skuta, farväl med grillerna! Jag vet vad jag vill, och i ledband vill jag icke gå, om det än vore i kärlekens.
Då han lugnad slagit igen fönstret, inträdde Birger. Sedan han hälsat ett vänligt god morgon, berättade han en mängd bedrövliga nyheter, vanligt skärgårdselände, i följd av kölden och isen.
— Isen hindrar överallt, men jag måste väl ändå på något sätt kunna komma över till fasta landet. Sedan reser jag landvägen.
— Vart? frågade Birger förundrad.
— Till Göteborg, att börja med.
— Det måtte vara ett angeläget ärende, som driver dig ut mitt under denna tid? sade Birger, vilken, med rättigheten av deras förtroliga bekantskap, talade helt öppet. Har du icke det bra här — saknar du något?
— Jag saknar verksamhet.
—Verksamhet — du har ju icke kunnat gå så länge på
