Rosenberg, tvärtom är jag mycket nöjd med, att din hustru, som är så klok och förståndig, får del av förhållandet. Jag tror säkert att hon skall gilla mina skäl.
— Och dina skäl äro?
— Jo, dessa skäl eller, rättare, skälet är… korteligen: jag just liksom blygs att bekänna min dårskap. Men jag hoppas du ej anser mig för sämre karl för det, utan blott som en narr, vilken, utan att äga en vitten eller minsta utsikt till framtida bärgning, förälskat mig i Gabriella. Emellertid är jag ej värre i snaran, än att jag kan draga mig undan i tid. Du förstår, det ligger mig om hjärtat att ej lämna min heder i sticket.
— Din heder? upprepade Birger, och en gnista av den gamla vildheten sprang upp i ögonen och lågade på pannan. Är då Gabriella så simpel, att hon ej skulle duga till hustru åt dig, eller i vad fall kunde din heder komma till korta?
— Du styr galen kurs, min bror, inföll Rosenberg leende. Så förryckt har jag gudskelov ännu icke blivit, att jag ej vet, att Gabriella, även för en man, som hade rikedom att bjuda, skulle utgöra en ädel pärla. Men, ser du, jag menade med heder mitt eget medvetande, vilket tydligen sade, att jag icke borde locka till mig en flickas kärlek, åt vilken jag ej kunde säga: ’Vill du dela med mig det jag äger, även om det vore aldrig så litet?’ Ty jag har hört, att kärleken, då den är ömsesidig, kan förbise en hel hop. Men när jag nu icke har det ringaste att dela med mig, utan tvärtom är skyldig för rocken på kroppen, tänker jag, att det är bäst att sätta alla segel till för att komma undan, innan man blir tvungen att stryka flagg.
— Du är en underlig människa, sade Birger. Du vet ju, att far, hos vilken du står så väl, har förmögenhet nog att låta dig bygga både ett och två fartyg: det blir Ellas hemgift. Res sedan med Gud och hustru vart du behagar! Jag och Erika ha redan sagt till varandra, att vi ej kunna önska Gabriella en bättre man, ehuru vi visserligen, i anseende till hennes ungdom, önskade, att bröllopet ej ännu firades på ett par år.
