— Nej, det skall han slippa att se! sade hon. Erika har rätt… hon har sett mera av världen och vet huru det bör vara. Ingen får se henne gråta, och jag har likväl märkt, att hon ibland gjort det, då hon varit inne i hörnkammaren. Men vad har jag att gråta för — om han vill resa, så vem kan hjälpa det? Och den stackars Gabriella, som ännu icke fattade vad Erikas självbehärskning innebar, började att trotsa sitt upproriska hjärta och sålunda bringa det till tystnad.
Vid bordet var det tystare än vanligt. Gamle Haraldsson, som av Birger hört Rosenbergs beslut att resa, tyckte just varken väl eller illa om det. Han hade helst sett, att kaptenen förklarat sig, om han hade några tankar på flickan, men i alla fall skulle icke den rike Haraldssons dotter komma att stå utan friare. Saken finge vara: han hade ej så bråttom att bli av med sin bästa skatt. Alltså visade gubben en fullkomlig likgiltighet för nyheten om Rosenbergs uppbrott.
Anton, vilken däremot icke hört det minsta, emedan han varit ute hela förmiddagen, frågade varför alla voro så tysta.
— Vet du icke, att vi förlora vår käre gäst? sade Erika.
— Nej, skall Rosenberg resa? Anton såg frågande på kaptenen, vilken besvarade frågan med en kort uttrycksfull nick.
Sedan blev det åter tyst. Men Anton fick ej ögonen från Gabriella. Det var något inom honom, som sade, att mera förefallit än vad han fått veta, och han föresatte sig att taga reda därpå, ty i alla frågor, som rörde den älskade systern, led han ej av slöhet.
Sedan bordet var avdukat, skingrades familjen som vanligt, och blott Gabriella kvarstannade för att arbeta vid sitt sybord. Kanhända tänkte hon, att kaptenen i dag, såsom han stundom brukade, skulle dröja kvar; men han gick, och endast Anton återkom för att som vanligt sysslolöst nöta bort eftermiddagen i spisvrån, en plats, vilken företrädesvis behagade honom under den tid av året, då han ej kunde sitta på bryggan och meta.
144
