Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

mycket besinna mig tackade jag tullförvaltaren och förklarade öppet, att jag, framför alla vägar att förvärva ett brödstycke, älskade den min far gått och att denna gjorde mig så mycket lyckligare, som jag då kunde hoppas att få vara nära min goda mor och min gamle farbror Per.

— Det blir som du vill, min käre Arve, men kom ihåg, att så präktigt det nu leker i hågen att vara egen herre på tulljakten, har dock den tjänsten flera svåra sidor. Herren vet huru din far slutade — det säkra är, att det skedde lika mörkt som många andra kusttjänstemän före och efter honom.

Till slut sade tullförvaltaren, att han på sommaren beviljade mig en månads ledighet för att resa hem och hälsa på mor och med detsamma höra efter om Mellberg har något annat i sikte, ty ifall så vore, ville jag framför allt ha hans tjänst.

Som jag nu för dagen var ledig, gick jag på eftermiddagen bort till fru Karlmark. Hon och Josefina sträva på gamla viset. Stackars Josefina, hon har bra liten fröjd av livet! Det gör mig ibland hjärtligen ont om henne

Om jag någonsin får något, jag menar så pass, att jag kunde föda någon mera än mig själv, tror jag nästan jag friade till henne, icke för det jag är kär eller tror jag kan bli det i Josefina, men emedan jag så innerligt håller av den stackars flickan. Hon är alldeles icke så renons på behag, att hon icke haft sina anbud och rätt hedrande anbud, såsom kantorn härstädes, en välmående man, och källarmästaren Rodin, som icke är utan slantar. Men för hennes tysta, undfallande väsen passar ingen av dem.

På detta sätt blir nog den stackars Josefina utan man, om icke… men det är god tid att tala om den saken.

Så ungefär tänkte jag, när jag i eftermiddags vandrade till Karlmarkens. Då jag kom dit, satt gumman ensam, och det syntes tydligen, att hon gråtit.


155