— Ack det tror jag hjärtans gärna! yttrade den vid åsynen av min lilla kassa lyckliga gumman Karlmark. — Han står nog för mycket under toffeln, den stackars tullförvaltaren, att våga göra något utom i tysthet.
— Köp nu åt Josefina vad hon behöver, bad jag, ty jag är säker på att, om jag emellanåt får veta hur det står till, hjälper tullförvaltaren med vad han kan.
Jag återvände hem med en sorglig, men likväl säll känsla över att kanske ha lindrat en olycklig mors bekymmer. Vilken belägenhet är väl svårare för så kallat bättre folk än den att nedsjunka i den djupaste fattigdom? De kunna ej tigga; de blygas att klaga sin nöd, och det återstår för dem ej annat än att träla, svälta, tvina bort och dö.
Med en rörelse av andakt upptog jag vid återkomsten till mitt rum den ena skjortan efter den andra. Förmodligen för att visa, att de verkligen voro nya, hade frun icke låtit tvätta dem, och jag kunde således på flera ställen upptäcka några små blodfläckar här och där — de hade troligen kommit från Josefinas fingrar, då hon vid det halvslocknande ljuset och med ögonlocken tyngda av sömn stuckit sig med nålen. Kan mor tro, att jag var så barnslig att kyssa alla dessa fläckar; och ändå, så rörd jag var, tackade jag Gud därför, att jag icke träffade henne, ty då hade jag kanske icke mera varit i besittning av min frihet. Nej, först skall jag se mig om, men finner jag ej någon, som riktigt gör mig yr i huvudet, blir jag väl vid mitt gamla tycke. Emellertid lovar jag mor för visso att icke springa åstad, innan jag besinnat mig.
Jag ser er, när jag vill, för mina ögon, då ni om aftnarna sitta och spela er tolva och mor bjuder prisen och den välsignade kaffetåren, som ingen kokar maken till gamla Annikas. Därför vare hon ock hälsad från mors egen tillgivne och lycklige Arve.
